Titeln på Sara Granérs senaste seriealbum beskriver lite av den känslan jag har inför betygssättning och kanske framför allt registrering av resultaten på de nu bedömda nationella proven, som SCB ska ha. Ingen leverans jag är sugen på alls faktiskt. Titeln är en lysande travesti på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och det var också titeln i kombination av tidigare lyckade läsupplevelser som gjorde att jag läste Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.
En del politik får som vanligt plats i Granérs serier. Det handlar om den missuppfattade yttrandefriheten som går ut på att man får säga precis vad som helst, utan att bli ifrågasatt. Något som tål att upprepas hur många gånger som helst. Granér reder också ut hur mycket olika grupper i samhället kostar och jag konstaterar att det är synd att jag gillar saltlakrits och inte har någon kusin som är född i Hälsingland, annars hade jag inneburit en fin nettovinst till riket. Vi får också svar på vad Eskilstuna kostar, hur vi ska göra för att tro på evig tillväxt och komma i form inför nästa kvartalsrapport. De hälsofixerade får sig en känga, liksom de som tycker att ett maraton passar att ta med i sitt CV. Inte sällan blir det nästan för absurt och kanske är det därför jag ibland inte riktigt ser det roliga. Ibland handlar det dock om att jag inte skrattar för att skrattet fastnar i halsen. Mycket av det Granér skriver om är så sjukt att det inte går att skratta åt. Då känns Heberleins titel nästan mer passande. Min livslust ökar inte direkt av att bli påmind om allt sjukt som pågår. Teckningarna är dock fortfarande härligt fula, men mina gamla ögon har ibland svårt att läsa den lilla, lilla texten.
Att säga att jag blev besviken vore överdrivet, för när Sara Granér är rolig är hon grymt rolig. Kikna-av-skratt-rolig. Däremot är hon inte det lika ofta i senaste boken som i t.ex. All I want for Christmas is planekonomi, som är riktigt vass, politisk satir. Den som inte trivs så långt till vänster i politiken, kan nog tycka att det är precis tvärtom. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera dryper av ironi, men är ändå mildare och mindre arg än sina föregångare. Det tycker jag är lite synd.
Här har vi faktiskt en som dragit sig för att läsa Granér på grund av vänstervridningen. Har där emot läst Heberleins bok, och den är bland det bäste jag läst i biografiväg.
Heberleins bok är bra. Min arbetsplats finns med som en av de ställen hon föreläste på när hon knappt visste var hon gjorde. Det var en märklig, manisk upplevelse.
Håller också med om att den tidigare serieboken är vassare! Men hon är bra hon.