Lyckliga människor läser och dricker kaffe är Agnès Martin-Lugands debutbok, där vi får träffa Diane som förlorat sin man och dotter i en olycka. Sorgen är självklart fruktansvärd att hantera och flykten blir en utväg. Maken Colin har alltid drömt om att resa till Irland och det är dit hon beger sig. Bokcaféet hon driver tillsammans med kompisen Felix får han fortsätta att sköta själv. Hon hyr ett litet hus i en irländsk by och blir granne med den buttre fotografen Edward. Ni kan ju räkna ut med röven vad som händer. Småcharmigt, men ack så förutsägbart.
Tydligen gav Agnès Martin-Lugand ut boken Lyckliga människor läser och dricker kaffe själv, innan den plockades upp av förlag och spreds till ett tjugotal länder. Jag försöker förstå varför. Inte för att det är en dålig bok, men en ganska ordinär sådan. Teman som sorg och hanteringen av densamma är populära, men Lyckliga människor läser och dricker kaffe bjuder på så många klichéer att den för mig inte blir mer än en okej bok, som jag läst många gånger förut. Förvisso är karaktärerna älskansvärda för stunden, men de kommer inte att stanna kvar. Det jag älskar mest är kanske titeln. Den är fantastisk. Visst är det så att man i alla fall blir lycklig av böcker och kaffe. Tydligen ska boken bli film och jag kan faktiskt tänka mig att den funkar bättre som det än som bok.
Hm? Ursäkta, men ”röker och dricker kaffe”?
Oj, hjälp. Tack! Något freudianskt det där.
Jag har inte läst boken men håller helt med om att det är en skön titel.
Jag kom bara igenom första kapitlet innan jag la ifrån mig den. Jag tror att det var språket jag inte riktigt klarade av, men jag vet inte så noga egentligen. Något var det i alla fall, eventuellt översättningen.
Jag föll också för titeln!
Det är en trevlig bok på många sätt, men det finns en tafflighet i den. Kanske är det språket. Jag läste vidare för att jag satt i solen och inte orkade flytta mig. Den gick att läsa ut på ett par timmar.