Just nu befinner vi oss i sluttampen av samtalet kring Simma med de drunknande, Lars Myttings skönlitterära debut i gruppen Kulturkollo läser. En bok som, liksom hans förra bok Ved, har trä i centrum. Spännbjörk och valnöt spelar helt klart en viktigare roll än vad som är vanligt i de flesta romaner. En kista som väntar på en man som ska begravas och ett lass trä som försvunnit.
En ung man lämnar sitt hem och ger sig ut i världen för att lösa gåtan om sitt och sin familjs förflutna. Så kan Simma med de drunknande sammanfattas. Ett vanligt litterärt motiv, ganska skickligt förvaltat av Mytting. Historien börjar på ett sätt i nutidens Norge, men på ett annat under första världskriget. En ung, norsk man mister sin farfar och börjar rota i hans saker för att få ledtrådar om vad som hänt släktens nu försvunna medlemmar. Han vet att hans föräldrar dog på hösten 1971 i Frankrike. Han vet också att han själv var där och sedan var försvunnen i flera dagar, innan han återfanns.
Den lille pojken som nu är en ung man, heter Edvard och han växte upp på en norsk gård med sin farfar, en ganska tillbakadragen man vars bil fått ett hakkors ristat på sig. Vad som egentligen hänt och varför omgivningen reagerade så på farfadern förblir lite oklart. Det är en tråd Mytting inte utforskar. Vi får veta mer om farfars bror Einar, som på något sett verkar ha varit inblandad i Edvards föräldrars död. Einar som flyttade till Shetlandsöarna och är död sedan länge.
Edvards sökande går från Norge via Shetland till Somme i Frankrike. Färden är vindlande och många gånger intressant. Tyvärr finns det flera lösa trådar och jag tycke att Myttings sätt att skriva inte sällan är för omständligt och ordrikt för min smak. Simma med de drunknande är en intressant historia som berättas i ett mycket lågt tempo. Kanske är jag för mycket uppe i varv för att helt kunna uppskatta dess storhet. För mig blir det lite för mycket av det goda när såväl spänning, släktkrönika som diverse kärlekshistorier ska in i samma bok.