Utan dig

Det kan ibland tänkas omöjligt att leva utan någon som tidigare stått en nära. Jag tänker på låten där Idde Schultz och Docenterna sjunger ”Jag kan resa hit och dit, till och med ha roligt utan sprit. Jag kan leva utan dig – utan dig” och hur Lars Winnerbäck och Miss Li bedyrar att det ska bli så skönt utan den andre och sjunger ”jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad, jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad”. Allt det där som kanske är mysigt i teorin, men som i verkligheten är så meningslöst.

När Mikaelas blivande man Thomas råkar ut för en klättringsolycka finns hon inledningsvis vid hans sida dag och natt. Det var där jag slutade läsa första gången jag försöka läsa Utan dig av Pernilla Alm. Det kom för nära gamla minnen. Sedan började jag igen och det är jag glad för.

Någonstans är det så självklart att det är Mikaela och Thomas och att det alltid ska vara så. När han sedan bara ligger där står livet helt plötsligt på paus för dem båda. Bröllopet är redan bestämt och nu finns ingenting. Eller någonting finns självklart, för Thomas är faktiskt inte försvunnen, men samtidigt finns han inte.

När Mikaelas väninna Sofia övertalar henne att åka med henne till Barcelona under några dagar följer hon motvilligt med, men sedan vill hon inte hem igen. Hon överger Sofia på flygplatsen, struntar i Thomas som finns där hemma och stannar helt enkelt kvar i den spanska staden. Hon hittar en sunkig lägenhet och försöker desperat fylla tomheten inombords med tillfälliga förbindelser. En flykt som först är ganska så tragiskt, men efter nytt jobb och ny lägenhet tror hon sig ha suddat ut hela sitt gamla liv. Vi vet alla att det är omöjligt att helt klippa alla band och det får även Mikaela erfara.

Jag tyckte om Utan dig. Det är en lättläst och trevlig bok och Pernilla Alm tar sina karaktärer på allvar. Det finns yta, men det finns också djup och allvar. Ibland går det lite snabbt, men ibland vågar hon vila i ögonblicket. Det är då det blir bra på riktigt.