I enkäten om resor från igår handlade det bland annat om vilka miljöer vi helst läser om. Den sommaren av Véronique Olmi är ett bra exempel på den helt perfekta miljön om jag får välja, ett franskt sommarhus vid havet. Det är den franska nationaldagen och som vanligt träffas några vänner i Coutainville, Normandie för att fira. Det är Delphine och Denis som äger huset och vännerna Nicolas, Marie och Lola är deras gäster. Lola brukar ta med sig en ny man så gott som varje år och i år heter han Samuel. En annan yngre man, eller pojke, som heter Dimitri får också betydelse för historien.
Det som ska bli ett trevligt och harmoniskt firande blir något lite annat. Inte så att Den sommaren är en ångestfylld bok, för så är det inte, men det händer mycket med karaktärerna och vi får lära känna dem väldigt väl under den korta tid vi får följa dem. Delphine är kanske den som berör mig mest, men samtidigt den jag blir mest arg på. Hon är missnöjd med allt och visst förstår jag henne till viss del, men önskar ändå att hon bara ska göra något konstruktivt. Samtidigt förstår jag att hon fått nog nu när barnen är stora och hon faktiskt har en chans att fokusera på sig själv.
Nicholas är den gode på många sätt, men samtidigt kanske den mest tragiska. Han försöker stötta sin fru Marie, som börjar bli för gammal för att få roller som annat än en och annan mormor, men det går inte så bra. Marie är fylld av hemligheter och det tar ett bra tag innan jag får någorlunda grepp om henne.
Och så Lola. Jag gillar henne. Samuel som hon har med sig försöker desperat att passa in och påminner mig lite om den pinsamma älskaren i Peter’s friends, även om Samuel egentligen inte är direkt pinsam utan mest osäker.
Jag tycker väldigt mycket om Den sommaren som är så fransk, så pratig och så välskriven. Jag älskar böcker där det verkligen är karaktärernas utveckling och relationer som har betydelse och där tempot tillåts vara lågt. En riktigt bra bok som jag hoppas når många läsare.