Tio över ett

Under jorden sprängs det och Maja är livrädd för att allt ska rasa innan de hinner flytta. Varje natt ställer hon klockan för att inte missa smällen. Allt för att hon ska kunna rädda sin familj om katastrofen är ett faktum. Väskan är packad och hon är redo.

Det talas om att Kiruna ska flyttas, men det talas mindre om att det faktiskt inte handlar om att flytta, utan om att riva och förstöra. Majas hus till exempel, det ska inte flyttas utan rivas. Hennes hem förstörs och hon vill inte lämna det.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en efterlängtad bok då jag tyckt mycket om hennes serie om Agnes i Soppero. Nu är det Kiruna och Maja som gäller, men den finstämda tonårskärleken finns även här. Albin heter han som får Majas hjärta att klappa lite extra. Han som tränar hockey efter bästisen Julias konståkningsträning. Han som Maja hoppas ska upptäcka henne. Det är en förändring som Maja ser fram emot. Den enda.

Det är inte det att Maja inte förstår att Kiruna måste flyttas, men hon vill ändå att allt ska vara som förut. Hon vill att Julia ska bo mitt över gatan och inte att de båda ska flytta. Julia ska dessutom flytta långt bort till mammas nya kille.

Rädslan som Maja känner om nätterna är inte logisk längre om den någonsin varit det. Kanske spelar det in att pappa arbetar långt under jord, men mest handlar det om att sprickorna kryper närmare och att Maja är övertygad om att LKAB inte har koll på vad som händer. Hon tror inte att de kan veta att staden inte kommer att rasa innan hon har flyttat.

Jag tycker om Tio över ett som är en väldigt vanlig och samtidigt en väldigt ovanlig ungdomsbok. Miljön som Laestadius tar oss till är bekant för henne, men okänd för de flesta andra. Det är viktigt att även Kirunas historia blir känd för fler. Domedagsstämningen är påtaglig och för mig blev det något av en ögonöppnare. Det handlar inte om att en stad långt i norr flyttas, utan om att människors hem behövs. Samtidigt är de alla beroende av gruvan och därmed av förändringen av Kiruna. Att kalla det flytt känns dock väldigt fel, men som Majas mormor lokalpolitikern förklarar det är det för dyrt att verkligen genomföra en flytt. Istället borde invånarna vara glada över sin nya, moderna stad.

Jag har läst flera texter om Tio över ett där skribenter spår att det här blir Laestadius genombrott. Boken som ger henne i alla fall en nominering till Augustpriset. Jag håller med om att det är dags, då det här är en riktigt bra bok. Precis lika bra som de tidigare böcker hon skrivit, som även de borde fått mer uppmärksamhet.