De där sommarplågorna

Vi gnäller loss på Kulturkollo i veckan då det handlar om sommarplågor. Egentligen älskar jag sommaren, men vissa saker hade jag helt klart klarat mig utan. En sak är all matlagning. När alla är hemma ska det fixas frukost, lunch och middag. Varje dag. Nu är det inte så att vi har ett helt ojämlikt förhållande, men visst är det lättare att hamna i traditionella könsroller under sommaren. I alla fall är risken stor med nytt hus, men förra året målade vi mycket allihop. Just snickra är verkligen inte min grej och det är det som ska göras i år. Jag får vara hantlangare eller fortsätta måla och lyssna på sommarprogram.

Mitt inlägg i veckan handlar om måsten och den yta som vi ständigt matas med. Vem lägger ut tråkiga tvätthögsbilder på Facebook liksom? Där frodas istället myten om den perfekta sommaren där solen alltid skiner och alla skiner ikapp med den. Myggen syns inte, getingarna har flugit ur bild, inte heller hörs grannens gräsklippare eller ens de skrikande grannungarna.

Utmaningen i veckan handlar dock inte om allt som är hemskt med sommaren, utan primärt om musikaliska sommarplågor. Vi enades i bilen idag att Justin Timberlakes Can’t stop the feeling gärna får bli årets sommarplåga. Den gillar vi både jag och grabbarna O.

När jag surfat runt efter gamla sommarplågor så seglar Hej hej Monica med Nic & the Family från 2004 upp som en given vinnare i kategorin ”tidernas jobbigaste” i hård konkurrens med Boten Anna med Basshunter från 2006. Två sjukt jobbiga låtar. Septembers Mikrofonkåt från 2011 är också riktigt påfrestade att tvingas lyssna på. Däremot gillade jag Om sanningen ska fram med Erik Amarillo som var en stor sommarhit samma år. Pinsam låt att sjunga högt bara. Senaste åren har Get lucky med Daft Punk från 2013, Håkan Hellströms Det kommer aldrig va över för mig från 2014 och förra årets Waiting for love med Avicii varit bra sommarhits snarare än sommarplågor.

Den bästa sommarlåten jag vet är nog ändå den här: