Första gången jag började läsa Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död fastnade jag inte alls. Jag är glad att jag gav den en ny chans, då det är en bra och lättläst bok som passar perfekt som nedvarvning.
Tänk om du skulle hitta ett brev som din man skrivit där det tydligt står på kuvertet att det inte ska öppnas nu, utan först senare när skribenten är död. Vad hade du gjort? Cecilia ringer sin man och frågar om det. Han menar att det inte är något viktigt. Att hon borde slänga det. Cecilia öppnar det ändå och ångrar sig bittert. I brevet finns makens största hemlighet och den är långt ifrån vacker. Faktiskt är den så fruktansvärd att Cecilia inte vet vad hon ska ta sig till. Ytan är viktig för henne, men hur viktig? Kan hon låtsas att hon inte vet och bara fortsätta livet som om brevet inte existerat?
Det är dock mer intressant att läsa om Tess, som blir totalt sviken av sin man och sin bästa vän och flyr till sina föräldrar i Sydney, där Cecilia också bor. Deras barn blir skolkamrater. På skolan arbetar en äldre kvinna, Rachel, som mist sin dotter. Vi får följa de tre kvinnornas liv och det är tre intressanta historier. Även om det är Cecilias historia som kanske har störst betydelse, tycker jag nog mest om att läsa om Tess.
Öppnas i händelse av min död är en tänkvärd bok som definitivt bjuder på mer än underhållning och yta. Bra sommarläsning helt klart och passande då att den kommit ut i pocket.
Jag tyckte också att Tess var intressantare än Cecilia att läsa om.
Egentligen var ju hennes historia ”vanligast” iaf när det kommer till böcker, men jag gillade hur hon kämpade på.
Den tyckte jag om.
Jag gillade den också mycket!