Det är inte bara det att innehållet är gripande i Emil Jensens sommarprogram. Det är också det att alla ord är perfekta och språket så otroligt kreativt och vackert. Dessutom har han humor och gör att jag lyssnar med ett fånigt leende på läpparna och till och med skrattar ibland, för att i nästa stund torka bort en tår ur ögonvrån. När Jensen berättar om sin syster som inte längre finns väcks alla känslor. Den lilla pojkens dyrkan, den äldres kärlek och nu en enorm saknad. Varje känsla får ta plats och precis som i livet avlöser de varandra. Allt är aldrig så där rosenskimrande lyckligt, men å andra sidan aldrig helt nattsvart heller och det är viktigt att komma ihåg.
Emil Jensen konstaterar att det inte var bättre förr. Inte ens för att hans syster fanns då. Möjligen var vi lite mer korkade då och insåg inte att farorna med att sola för mycket eller cykla utan hjälm. Vi levde ett annat liv. Mer skyddat än idag möjligen, men inte bättre.
Ska du lyssna på ett enda sommarprogram i år är det Emil Jensen du ska lyssna på. Dessutom är musiken riktigt bra och det förhöjer lyssnandet ännu mer. Nu blir jag sugen på att upptäcka mer av Emil Jensen, både musiken och poesin, för det är som han säger att han är något av en doldis. En otroligt begåvad sådan, trots att han säger sig identifiera sig med mellanbocken Bruse som varken är liten och kreativ eller stor och modig. Tänk så fel han har.
Tack för tipset!
Stort tack för tipset! Vilken ordkonstnär 🙂
Visst är han! Jag hade helt klart för lite koll på honom, men har hittat en hel del bra, både poesi och musik.
Ah, måste kolla runt lite!