Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.
Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än ”det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.
Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att ”Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.
Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: ”Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.
Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?
Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är ”fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.
Att förminska skönlitteratur till ”hittepå” och något ”trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.
Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.
För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.
PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.
svensklärare samarbetar väl med andra ämneslärare, teman och sånt? Finns mycket intressanta texter i många ämnen.
Det finns det, men tyvärr går det inte längre att ta för givet att eleverna klarar av att ta till sig text själva. Alla lärare, även ämneslärare, behöver arbeta medvetet med läsning av olika sorters texter och det ämnesspecifika språket.
Bra Linda att du skriver om den här debatten som helt kantrat. Problemet i de yngre åldrarna är inte att vi arbetar för mycket med skönlitteratur, det är att vi arbetar för lite och alldeles för ostrukturerat. Det måste till ett helhetstänk där alla lärare tar rollen som språklärare och där de olika ämneslärarna tar ansvar för att arbeta med de begrepp och de läs/skrivgenrer som ingår i ämnena. Självklart ska SO och NO-läraren gå igenom och bl a träna argumenterande, analytiska texter, rapporter osv liksom skönlitteraturens olika genrer kan arbetas med både i svenska och engelska. Idrottsämnet, teknik och slöjdämnena är utmärkta för att träna på instruktioner och beskrivande texter. Man kan inte se språkutveckling och läs och skrivutveckling som något separat – det händer hela tiden, i alla skolämnen och på fritiden. Skönlitteraturen har absolut nödvändig roll för att barnen språk skall bli rikt och precist och att de ska kunna uttrycka sig väl i alla sammanhang.
Håller helt med, vi behöver ett helhetstänk och då behöver alla lärare ta hand om sin del av språkutvecklingen. Inte bara lämna det till svenskläraren. Då blir uppgifterna dessutom mer autentiska och det tror jag gynnar det elevernas lärande.
Jag kan bara uttala mig om hur det ser ut bland barn och ungdomar till våra vänner och bekanta, och det jag sett bland dem är att de inte läser på fritiden. Inte ens serietidningar, som jag personligen tycker är helt ok läsning, det kan fungera som en inkörsport till svårare texter. Jag tycker att våra barns skola har ett bra upplägg för att barnen skall läsa mer, de har så kallade läskontrakt mellan eleverna i åk 1 – åk 9 och deras lärare. Varje dag efter skolan, måndag – torsdag, skall eleverna läsa högt 15 min för någon vuxen ur valfri text. Föräldern skriver i en skrivbok vad som lästs och ibland en kommentar om hur det går. På fredagen lämnas boken in till läraren och på måndagen får eleverna tillbaka den. När jag bläddrar i våra barns läskontraktsböcker inser jag hur snabbt de utvecklats, mycket på grund av det här upplägget. I början var det inte populärt hos våra barn att behöva läsa högt på kvällarna, men då hjälpte det att falla tillbaka på att det var fråga om en överenskommelse med deras lärare. Nu slukar de böcker och jag är övertygad om att det här systemet med läskontrakt har haft stor betydelse.
I vår skola uppmuntrar lärarna eleverna att läsa allt från undertexterna på engelska tv-program till barn- och ungdomsböcker, poesi och nyhetsartiklar. Själv plöjde jag serieböcker när jag var barn, vilket väckte läslusten. När det gäller vad barn och ungdomar bör läsa, tror jag att man med mycket läsning och mer mognad i förhållande till texterna, automatiskt går över till svårare texter när man är redo för en större utmaning. Att lägga in läsning av PM och avtal tror jag skulle kväva läslusten totalt hos barn och ungdomar. Däremot borde läsning av recept samtidigt som man bakar vara en bra inkörsport till mer läsning, då får man samtidigt ett konkret resultat av läsningen; det man bakat.
Jag är väldigt glad över att mina barn läser och dessutom ganska mycket. Jag hoppas att det håller, de är bara nio och elva, men förhoppningsvis får de en vana som håller även under tonåren. I de lägre klasserna läste de varje dag i skolan, men på mellanstadiet verkar det vara mindre. Det är synd, då det är där de verkligen behöver läsa mycket för att få upp sin läshastighet och läsförståelse, och därmed ha en chans att klara av läroböckernas texter. De blir så väldigt mycket svårare från sexan och uppåt, vilket är nödvändigt, men kräver en hel del av både lärare och elever. Det verkar vara ett bra kontrakt ni har med skolan och bra att det inte bara är för de små. Nu arbetar jag på gymnasiet och där kan jag mer acceptera ett fokus på sakprosa, men inte just i svenskämnet, där behöver vi läsa alla slags texter.