Just nu befinner jag mig i Singapore där jag frotterar mig med den kinesiska eliten med ofattbara förmögenheter. Jag får gå på bröllop och blomfester, men också uppleva hur elitistisk den rika gemenskapen är. Snart ska jag resa till Hong Kong där en dotter just ska träffa sina nya släktingar. I sommar har jag också flytt med båt från Vietnam till Kanada, bevittnat en rättegång där en tonårsflicka stod åtalad för delaktighet i en skolskjutning, lärt känna en pojke som egentligen vill vara flicka, hängt med ett mytomspunnet band under en lika myomspunnen skivinspelning och följt en man som vid sin fars dödsbädd försökt förstå hur livet som invandrare och svensk ska kunna kombineras. Allt detta har jag fått uppleva från min veranda, min soffa och min säng. Så fantastisk är skönlitteraturen, det som Lars Melin väljer att kalla ”hittepå”. Det han glömmer då är att skönlitteratur inte uppstår i ett vakuum. Även denna sorts ”hittepå” innehåller verklighetsbeskrivningar.
Johan Anderberg skriver idag om hotet mot läsningen och säger ungefär det jag skrev igår, att vi måste få unga att läsa, inte debattera vad som är nyttigast för dem att läsa. Text byts ut på videoklipp och vanan vid att läsa längre textmassor blir mindre. Björn Wiman skrev om samma fenomen för några veckor sedan och hade Almedalen som exempel, där streaming verkade vara viktigare än skrivna texter i rapporteringen. Så upplevde vi också en ovanligt otrevlig vecka där billiga poänger försökte plockas och där punchlines blev viktigare än innehållet. Det är helt klart en farlig utveckling.
Även jag, som är en van läsare och dessutom älskar att läsa, kan ibland ge upp ett allt för långt reportage. Ofta tvingar jag mig att läsa vidare, för att jag inser att alternativet är långt mycket sämre. Jag och min elvaåring pratade idag om att läsa sådant som kanske inte är jätteroligt och hur viktigt det är att göra det. Jag vet inte om sådana samtal hjälper, men jag vill tro det. Det är vi vuxna som behöver lyfta vikten av läsning för våra barn. Det räcker nämligen inte att de läser i skolan. Så ja, skygglapparna måste bort och vi måste alla inse att ungas läsförmåga är central för deras kunskapsutveckling. Däremot delar jag inte Anderbergs teknikrädsla. Jag tror att såväl film och dataspel kan vara en bra ingång till annan kunskap, till exempel har jag haft flera elever som blivit nyfikna på Dantes Den gudomliga komedin efter att ha spelat Dantes inferno och många har sett filmatiseringar av Shakespeares och Austens verk innan de börjar läsa dem.
Men nu är det inte teknik jag vill diskutera, utan jag skulle återigen vilja lyfta fram nyttan av skönlitteratur. I sin slutreplik i DN skriver Lars Melin återigen att han inte vill förminska skönlitteratur, utan lyfta informationsprosa. Jag tycker inte riktigt att det är vad han gör. Han lyfter fram tre skillnader som alla visar hur sakprosa vinner över skönlitteratur.
- Fiktion är hittepå medan information är på riktigt. Det är en svindlade läsupplevelse att flyga med Biggles, men vill vi veta hur planet alls kan lämna marken får vi söka annan litteratur. Informationstext är för den nyfikne, fiktion för den som vill uppleva.
- Skönlitteraturen penetrerar konkreta skeenden men lär oss inte att tänka abstrakt. I bok efter bok möter vi hjälte efter hjälte, men begreppen hjälte och skurk, det får läsaren klura ut på egen hand.
- Skönlitteraturen vill fascinera oss, mystifiera och associera, medan informationsprosa vill vara explicit, klar och entydig. Det är bara i informationstexten vi kan syna argumenten, jämföra med annan information, ifrågasätta och tänka kritiskt. Den som frågar sig om Pippi Långstrump är en realistisk person har missat hela poängen.
Vad är viktigast för människan? Att uppleva flygturen, eller förstå hur flygplan fungerar? Jag skulle säga att de flesta inte behöver förstå hur ett flygplan fungerar om det inte är just det som de behöver för att de läser en viss utbildning eller har ett visst jobb, men alla behöver absolut kunna läsa relevant informationstext. Läsningen bör ske i ett sammanhang om det ska finnas någon nytta med det, jag skulle nämligen inte hävda att all läsning av informationsprosa är nyttig. Så många böcker och så lite tid gör att vi behöver läsa det vi behöver, i alla fall när det gäller sakprosa. När det gäller skönlitteratur, där syftet är upplevelsen, kan det se annorlunda ut. Där kan läsningen av en bok som ligger utanför vår vanliga värld vidga våra vyer på ett sätt som bara skönlitteratur kan. En läsupplevelse utöver det vanliga kanske dessutom gör att personen vill söka vidare i informationstexter för att lära sig mer.
Är skönlitteratur alltid konkret och informationstext abstrakt? Handlar det bara om hjältar och skurkar? En så förenklad uppdelning är näst intill löjlig. Däremot behöver vi möta både konkreta och abstrakta texter, vi behöver lära oss att ta till oss information, men också läsa mellan raderna och tolka. Det senare kan definitivt inte tränas på informationstext, om det inte handlar om personlig sakprosa som t.ex. memoarer, men då kan det också vara på plats att diskutera vad som är sant och vad som bara är sannolikt. Detsamma gäller självklart annan sakprosa, som inte är neutral och sann. Det om något är viktigt att förmedla till våra unga, mer ovana läsare. Punkt tre faller därför, då informationsprosa inte alls är explicit, klar och entydig. Vikten av källkritik är stor, inte minst idag då många verkar övertygade om att sajter som Avpixlat och Fria Tider står för sanningen. Det är också där fokus behöver ligga i skolan. Läsning av olika sorters texter och en medvetenhet om att många texter är vinklade för att passa såväl avsändare som mottagare. Där har vi en stor utmaning om den skrivna texten inte ska tappa sin makt helt.
Självklart ska goda läsare möta olika sorters texter, men jag vill inte förenkla det så mycket som Melin gör. Låt vara att han har ett begränsat antal tecken till förfogande. Det goda som kommit ur debatten är att många har diskuterat vikten av läsning. Tråkigt bara att inte fler tänker som Johan Anderberg som avslutar sin text som jag började min, med det fantastiska som skönlitteratur kan ge:
”I morse satt jag ute på gården och läste ”Underkastelse” – Michel Houllebecqs dystopi om Frankrike efter ett islamistiskt övertagande.
Jag var i Frankrike. Jag var i framtiden. Det var en obeskrivlig upplevelse som jag tyvärr får allt mer sällan.”
Lite spännande är också undersökningen som visar att de som läser Harry Potter är mer negativa till Donald Trump. Etnisk bakgrund, kön, ålder, utbildning, livsåskådning och liknande faktorer spelade ingen roll, de som läst Harry Potter ogillar Donald Trump mer. Jag tror att det går att ta bort Harry Potter ur resonemanget och konstatera att de som läser troligen ogillar Donald Trump. På samma sätt som jag tror att andra extrema rörelser har svårare att rekrytera de som läser än de som inte läser.
Nu tror jag inte att det går att ordinera läsning för att minska extremism eller hat, men jag är helt säker på att skönlitteratur gör att världen växer, vilket betyder att det går att förstå fler människor och troligen också respektera olikheter bättre. De där svenska värderingarna som så många talat om den senaste tiden är för mig just förmågan till empati och tolerans. Värderingar som tillåter individen frihet, men som också handlar om att vi ska ta hand om de som just nu behöver stöd.