Mycket har handlat om kvinnors kroppar i sommar. Tafs på festivaler och i simhallar, våldtäkter i publikhavet och letande efter syndabockar. Just den här sommaren har det inte varit offren som skuldbelagts, men det är annars vanligt. Vi vet hur en riktig våldtäktsman ser ut. Han är en främling som överfaller någon i en park, eller som nu, en invandrare som våldtar på en festival. Att den myten inte stämmer spelar ingen roll. Alla vet ändå att det är så verkligheten ser ut. Det var många år sedan nu som jag läste Katarina Wennstams bok En riktig våldtäktsman, men den tar upp att en våldtäktsman faktiskt kan vara en ganska vanlig kille. Sådana som studerar på Stanford och försvaras av inte bara föräldrar, utan av allmänheten. Deras handlingar förminskas och bagatelliseras. De är inte de riktiga våldtäktsmännen. De passar inte in i bilden. Sådana våldtäktsmän vill vi inte ha. Då är det lättare att skylla på offret och benämna våldtäkten som ”20 minuters action”.
Alla vet hur Emma är. Hon är snygg, flirtar, ligger med en del killar, dricker för mycket och är helt enkelt en sådan som ber om det. Precis som titeln till Louise O´Neills bok säger, Hon bad om det. Det var fest. Emma hade sex med en kille. Han gav henne droger, bjöd in sina polare i rummet och snart utnyttjades hon av dem. Dagen efter hittar hennes föräldrar henne på altanen. Hon har legat där ett bra tag, är sönderbränd av solen och helt borta.
Emma själv vet inte vad som hänt, men på Facebook har bilder av henne redan spridits. Bilder av hur hon medvetslös utnyttjas av flera killar som hon trodde var hennes vänner. De är precis de våldtäktsmän som advokat Elisabeth Massi Fritz menar att vi helst inte vill låtsas om. Inte ens Emma själv gör det. Hon skäms och säger till sina vänner att hon låtsades sova. Veckorna efter våldtäkten försöker hon fortsätta leva som vanligt, men sedan kommer allt ikapp henne.
Emma går från att vara centrum av skolan, till att isolera sig. Hennes föräldrar skäms, pappan vill helst inte låtsas om henne alls och mamman dränker alla sorger i vin. Den enda som stöttar henne fullt ut är hennes bror. I det lilla irländska samhället står det klart vem som bär skulden till händelsen på festen och till och med prästen visar med all önskvärd tydlighet att de trevliga killarna absolut inte kan vara våldtäktsmän. Det påminner om händelserna i Bjästa, där ett helt samhälle vände sig mot den våldtagna tjejen och försvarade våldtäktsmannen. Det finns säkerligen oräkneliga liknande fall.
Hon bad om det är stark och smärtsam läsning. Det gör ont att läsa om Emma och hennes flykt från världen. Det är viktigt att lyfta fram offren. Det är viktigt att vi alla förstår att ingen har rätt till någon annans kropp. Det ska inte spela roll om offret, som Emma, druckit för mycket, varit utmanande och till och med haft sex med en kille. Det betyder inte att ett helt gäng har rätt att utnyttja henne. Att det inte är självklart är faktiskt helt sjukt.
Den boken ligger här och väntar på att bli läst. Jag måste samla energi för att ta tag i den, det är ett ämne som gör mig så frustrerad. Tack och lov för vissa starka röster i samhället, som belyser ämnet. Tack och lov för Elisabeth Massi Fritz, som orkar, vågar och inte tappar tron på rättvisan. Hennes kommentar i rätten tidigare i år (om jag inte minns fel på tiden) fick ju spridning och kanske kan det öppna ögonen på en och annan. Ofta ställs (fortfarande!) frågor om vad offret hade på sig. Nu bad Elisabeth Massi Fritz gärningsmannen i ett våldtäktsfall att beskriva sina kalsonger. DET förstår man var en helt irrelevant fråga, men att det är lika irrelevant vad offret hade på sig har konstigt nog inte varit/är lika självklart. Hoppas att hennes fråga fick jurister och andra att förstå det.
Den tar en del energi, liksom alla vinklade debatter i media.