Livet och patriarkatet

Peppe Öhman är en av skribenterna på Bokhora, bloggar också på egna bloggen Livet & L.A. och är dessutom författare. Hon har tidigare skrivit Livet och barnet – om att överleva som någons mamma (2011) och romanen Vackra människor (2014). Nu är hon aktuell med den feministiska boken Livet & patriarkatet, som beskrivs som ”ett upprop till alla som tror på könens lika värde, till alla som är beredda att omvandla sin tanke i praktiken varje dag”.

Livet & patriarkatet inleds med en genomgång av vad feminism är, med kapitel som ”Vad vill feminister egentligen?”, ”Vad är ett patriarkat?” och ”Vad är ’feminazi’?”. Den senare frågan får följande svar:

”Ibland blir jag kallad feminazi på Facebook, men ärligt talat vet jag inte vad det innebär. Jag utgår ändå från att det är feminister som vägrar backa och vara behagfulla damer i en dialog om jämställdhet.”

Då är troligen Peppe Öhman en feminazi och jag är det definitivt. Hon påpekar också den uppenbara ironin i att ens sammanblanda feminism och nazism, då feminister kämpar för människors lika värde, vilket nazismen definitivt inte gör. Hon gör också klart att det inte finns några dåliga feminister och jag håller verkligen med henne i grundinställningen att det ska vara okej att se ut hur som helst, rösta blått, rött, grönt eller rosa och ändå vara feminist. Det kan bli lite trångt inom den korrekta feminismen ibland. Samtidigt har jag svårt att se hur maskerade rosa-svarta feminister för med sig något gott. Öhman undviker i princip helt denna diskussion, men det är inte heller hennes syfte.

Öhmans resonemang kommer, igång redan under genomgången av vad feminism är, men det är när avdelningen ”Käpphästarna & jag” inleds som Livet & patriarkatet lyfter på riktigt. Jag tycker att Öhman blir mer och mer vass i sitt resonemang, ju mer av boken jag läser. Från en ganska tassande inledning, där jag faktiskt undrade hur det hela skulle sluta, till en gedigen genomgång av hur feminismen kan definieras och jag håller med om Öhmans pragmatiska och ändå ideologiskt stabila version av feminismen. Boken är dedikerad till ”alla mina systrar” och systerskapet är också grunden i det Öhman skriver. Personliga erfarenheter blandas med det allmängiltiga och jag tror att många kan lära sig mycket av att läsa Livet & patriarkatet. Även jag, som anser mig vara påläst, börjar tänka på saker som jag tidigare inte riktigt reflekterat över. Jag kommer definitivt att rekommendera mina gymnasieelever att läsa Peppe Öhmans bok och planerar att läsa utdrag av den tillsammans med delar av Chimamanda Ngozi Adichies Alla borde vara feminister i minst en av mina svenskkurser. Jag tror att de kommer att komplettera varandra väl.