Hjärtat började klappa redan under nationalsången och än så länge (det har gått en kvart) spelar svenska landslaget riktigt bra. Oavsett resultat i dagens match har de gjort en fantastisk turnering, men visst skulle det sitta fint med ett guld.
Dagen till ära vill jag påminna om Det riktiga landslaget av Moa Svan. Så här skrev jag om den när den var alldeles färsk:
Ju mer jag läser i Mia Svans bok, desto mer förbannad blir jag. Det blir så pinsamt tydligt hur stor del av fotbollsuppmärksamheten som herrarna får trots att de, som Svan påpekar, inte har spelat ett stort mästerskap på många år och dessutom inte har mer än ett drygt 20 år gammalt brons att skryta med. Missförstå mig rätt, jag älskar att titta på fotboll, men Svan har en rejäl poäng då hon påpekar att de största stjärnorna finns i det riktiga landslaget. Hon lägger fram bevis på bevis för varför det är Pia Sundhagens landlag, inte Erik Hamréns dito, som är det riktiga landslaget. Det är Lotta Schelin som gjort flest mål och Therese Sjögran som gjort flest landskamper. Det handlar inte om Anders Svenssons bil eller Zlatan Ibrahimovics taskiga inställning till sina kollegor i det riktiga landslaget, inte heller om svenska fotbollsförbundets kassa bortförklaringar, utan om att riktigt bra idrottsutövare inte får den uppmärksamhet och cred som de förtjänar.
Hela inlägget hittar du här.
Det känns som att det vänder nu. En OS-final för Sverige, för svenska landslaget är vad det talas om nu. Inte damlandslaget. Inte för att det är något fel med damer, men äntligen känns det som att de här ruskigt duktiga fotbollspelarna faktiskt är det riktiga landslaget. Klart är i alla fall att mina barn fått nya idoler att lägga till Lotta Schelin.
Nu håller vi tummarna för en medalj av den ädlaste valören.