De dödas röster var inget för mig trodde jag. Hade det inte varit Sara Bergmark Elfgren stod för manus och fler och fler bloggare hyllade, skulle jag troligen hoppat över serien helt. Lyssna är inget för mig och skräck är ingen favoritgenre.
Så kom det sig så att huset behövde städas och städning är inte riktig min grej. Eftersom Carolina proklamerade obligatorisk lyssning beslöt jag mig för att ge De dödas röster en chans. En avsnitt skulle den få i alla fall.
Jag började lyssna och fastnade direkt. Emmas fiktiva radiodokumentär om ett 20 år gammalt mord lekte med gränserna mellan fantasi och verklighet och jag kunde inte sluta lyssna. När gästerna i princip stod vid dörren hade jag hunnit till avsnitt sju. De två sista avsnitten har jag njutit av under veckan. Med betoning på njutit, för maken till välskriven historia har jag sällan hört. Det enda som gjorde mig något frustrerad var det väldigt öppna slutet.
I De dödas röster får vi möta Emma som är journalist och vill göra en dokumentär om mordet på vännen Jessica Nord. Ett mord som tycks uppklarat, då kompisen Jussi, som många trodde var hennes pojkvän, bands till mordplatsen. Emma är dock inte säker på att det stämmer och börjar intervjua vännerna Maria, Frippe och Alem för att få veta om de minns något mer som kan ge ledtrådar om vad som egentligen hände. Hon pratar också med Jussis mamma och polisen som ledde utredningen. Dessutom finns Jack Werner, journalist och programledare för Creepypodden, samt Anna-Karin Linder Krauklis, rollspelsexpert, med som sig själva. Det bidrar ännu mer till känslan av att det här är en riktig dokumentär.
Jessica mördades i en kolonistuga och det sägs att den som kommer dit och viskar hennes namn tre gånger kan få höra hennes röst. Det här skrämmer mig något vansinnigt och det lilla ordet ”varsågod” fick mig att skrika högt under städningen (lyssna så förstår du varför). Så smygande läskigt och så bra. För varje avsnitt får vi veta mer om vad som hände Jessica under de sista månaderna i hennes liv och en hel del hemligheter avslöjas.
Jessica mördades vintern 1996 och tidsmarkörerna gör serien ännu bättre om man, som jag, är ganska jämngammal med henne och hennes vänner. Blandbanden gör mig minst sagt nostalgisk och trots att jag inte spelade varken Drakar och demoner eller Kult är det spännande att följa vännerna när de spelar.
Jag skulle inte rekommendera att du lyssnar på De dödas röster när det är mörkt och du är ensam. Inte om du är en lättskrämd person som jag. Jag skulle dock rekommendera dig att lyssna. Carolina säger att det i princip är en order och jag är benägen att hålla med.
Håller med helt! Hade det inte varit Sara B E hade jag garanterat hoppat över den. Men åh, så bra den var – jag lyssnade också under en dag full av städning och klippte faktiskt alla avsnitten på en dag.
Men visst blir man lite frustrerad av slutet!
Mycket glad att jag lyssnade!
Hurra för att du lyssnade!! Ja, den är så vansinnigt bra!
Precis som du blev jag lätt frustrerad över slutet – men ändå nöjd eftersom inga torra förklaringar gavs.
Just sista avsnittet lyssnade jag på vid kyrkogården vid Hyby kyrka (finns ett pokestop där, vårt enda…). I mörkret. Blev nästan väl bra, kan jag säga.
På ett sätt var slutet absolut bra. Ändå frustrerande. Tänkte låta mina elever få lyssna på första avsnittet, för att se om jag kan lura dem vidare.
Vilken bra idé! Tänker tipsa lärarna på min skola om det också 🙂
Helst vill jag att de lyssnar på hela. Skissar på ett projekt där vi lyssnar på vissa delar gemensamt och vissa delar blir läxa. Finns massor att diskutera kring identitet, grupper, minnen, vänskap, sanning och säkert en massa annat.
Precis så var det för mig med! Men himlans vad bra den var.