Under sommaren har jag lyssnat på Yeonmi Parks självbiografi För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet. Nordkorea är ett land jag inte visste något om och vissa saker blev rena aha-upplevelser. Som att landet hamnade i kris efter järnridåns och Sovjetunionens fall, då många allierade försvann. Jag hade inte tänkt tanken, men det egentligen helt självklart. Det stängda landet, som försöker isolera sina invånare och lyckas rätt väl, skulle inte ta emot hjälp från några andra länder än de som delar deras politiska ståndpunkt.
Jag visste inte heller, även om jag kunde ana, hur mycket ledaren betyder för nordkoreaner. Hur lögner om dennes och föregångarnas övermänsklighet påverkar undersåtarnas liv. Det är ironiskt att kommunismen inte tillåter religion, men istället skapar en minst lika stark tro på en näst intill gudomlig ledare.
För Yeonmis föräldrar är Kim Jong Un stor, men ändå hamnar de i klammeri med rättvisan. Fadern är fängslad långa perioder och även modern sätts i läger. De ägnar sig åt smuggling, men bara för att överleva. I Nordkorea finns absolut ingenting, inte ens mat för dagen. Beskrivningen av de svarta potatisarna och annat som vi inte ens skulle ge våra djur, visar tydligt hur svårt många nordkoreaner har det. En scen fastnade hos mig. Det är när Yeonmi och hennes syster ska hälsa på sin mamma och har med mat, som de sedan äter upp på vägen för att de inte kan hejda sig. Flickorna lämnas ensamma långa perioder, då deras föräldrar frihetsberövas.
Att fly från Nordkorea är inte lätt. Systern Eunmi ger sig iväg först och när Yeonmi är 13 år flyr också hon och hennes mamma med hjälp av flyktingsmugglare över den frusna Yalufloden. Målet är Sydkorea, men det går inte bara att vandra över gränsen dit. Istället hamnar de i Kina och livet där är både våldsamt och fattigt. Via Mongoliet tar de sig sedan till Sydkorea, men det tar flera år.
Yeonmi Parks bok är läsvärd, men inget litterärt storverk. Innehållet är intressant och jag får veta en del om Nordkorea som jag tidigare inte visste. Lite känns den dock som en ganska enkelt skriven BOATS, vilket å andra sidan betyder att många unga skulle kunna uppskatta den. Jag är glad att jag läste För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet trots den något bristande litterära kvaliteten.
Jag hamnade lite flyktigt i Nordkorea i en amerikansk deckare tidigare i år och även om man ska ta en sådan bok med en stor nypa salt när det gäller fakta så var det ändå skrämmande läsning. Skrämmande men nyttig. Så det här är absolut en bok som jag känner skulle kunna intressera mig.
Jag läste Eunsun Kims bok ”Nordkorea – nio år på flykt från helvetet”. Låter väldigt, väldigt likt din bok! Både i handling och upplägg. Även den boken var torftig rent litterärt och jag upptäckte att jag inte KÄNDE med huvudpersonen så mycket som jag borde ha gjort. Jag har läst en del om Korea tidigare, så jag ska inte säga att det direkt var många nyheter men alltid lär man sig något. Jag hade inte fattat att kineserna behandlade flyktingarna så fruktansvärt illa, till exempel.