1947 — där nu börjar

Jag småsprang i värmen från Sigtunastiftelsens bibliotek till St Pers skolas aula för att lyssna till ett samtal mellan författaren Elisabeth Åsbrink och hennes förläggare Stephen Farran-Lee. De talade avslappnat och samtidigt strukturerat om skrivande med fokus på Åsbrinks nya bok.

Elisabeth Åsbrinks nya bok heter 1947 och är indelad i årets månader, från januari till december. Den är dock inte kronologiskt i ordets rätta bemärkelse och dessutom skriven ur efterklokhetens perspektiv, som hon säger själv. I sin Augustprisbelönade bok Och i Wienerwald står träden kvar, ville Elisabeth Åsbrink kombinera lyrik, brev och faktatext. Så är det även i 1947, men där finns också tidningstexterna med. I Och i Wienerwald står träden kvar var det istället breven från förr som var stommen. Minnen är fragmentariska, liksom bilden av det förgångna. Ofta minns vi bara hur vi beskrev det förra gången vi beskrev det. Inte händelsen själv. Det är därför texten i 1947 blivit fragmentarisk, ibland en notisform, men ibland även skönlitterär. Åsbrink utgår från händelser från 1947, men följer också trådarna från dessa.

Det började med att Åsbrink letade efter en händelse som hon trodde ägt rum 1947. Hon bestämde sig för att läsa de stora tidningarna och börjar med den 1 januari. Boken hon skrev skulle bli en biografi över fascistledaren Per Engdahl, men det visade sig att det skulle bli något helt annat då hon insåg att det fanns så mycket som hände 1947 som påverkar oss än idag.

Det var Per Engdahl som Ingvar Kamprad hyllade i Och i Wienerwald står träden kvar. Vad han gjorde efter kriget är till viss del dolt. Det som är möjligt är att han eller någon annan rensat i arkiven och sanningen om vad som hände 1947 fick hon söka efter på andra platser än i svenska arkiv.

1947 börjar Per Engdahl arbetet med att knyta samman nazister och fascister i Europa och mycket av källorna har försökt döljas. Det handlar inte om nynazister, utan om nazister som var aktiv under kriget. Många är balter, som riskerar livet i Sovjetunionen och Engdahl hjälper dem att fly till Sydamerika och faktiskt även till Västtyskland som var en trygg plats för ”gammelnazister” konstigt nog. Trådarna ledde Åsbrink till Peróns Buenos Aires, där en tidning skapades som Per Engdahl var aktiv i och faktiskt ända till mordet på Dagmar Hagelin, Malmörörelsen skapas officiellt 1952, men 1947 var en början.

Tydligt är att nazismen och fascismen aldrig dog 1945, utan levde kvar. Det gäller såväl människor och idéer. Idéerna bärs vidare genom generationer och trådarna mellan de som var aktiva över världen är påfallande många. De önskar nu ett tredje Europa, som absolut inte är kommunistiskt eller styrt av USA. De vill ha ett Europa utan feminism, utan judar och andra främmande raser och faktiskt också utan demokrati, som är en svag och omanlig ideologi. Dessa tankar återfinns senare i Breiviks manifest.

Hassan al-Banna grundade 1928 Muslimska brödraskapet och är en av de personer som återkommer genom historien i 1947. Han var son till en urmakare och Åsbrink säger att hon är ”en sucker för tidsmetaforer” och al-Banna vill kontrollera tiden. 1947 inför han två begrepp, konsten att dö och dödens konst. I praktiken betyder det att han återför begreppet jihad och tillför kärlek till döden, en som är lika stör som den till döden. Han är självklart inte ensam om detta. Han efterträdes av Sayyid Qutb och han är viktig i historien om extremism. Al-Banna sätter alltså igång en process som vi lever mitt i idag.

Eric Blair, en författare som lett ensligt ever på Jura och skriver på en bok år 1947 finns också med i boken. Den slutförs 1948 och han vänder på de två sista siffrorna och får titeln 1984. Författaren är George Orwell och Åsbrink menar att han verkligen ringar in tidens kärna i sin vok. Det är dock även en beskrivning av vår tid. Just kopplingarna mellan 1947 och vår värld som Åsbrink berättar om är riktigt skrämmande.

Författaren Nelly Sachs är också en del av 1947. Författaren som själv höll på att dödas av nazisterna, men som räddades hit av Selma Lagerlöf. I en liten lägenhet på Söder sitter hon och försöker i ord beskriva de som inte längre finns. 1947 är Simone Beauvoir redan etablerad författare och ena halvan av ett känt, intellektuellt par. Hon blir då förälskad i författaren Nelson Algren på ett flygplan på väg till USA. Denna historia blir också en del av boken.

Sist men inte minst talar Åsbrink och Farran-Lee om bokens reella huvudperson. En liten ungersk pojke som efter kriget skickas till Palestina av sin mor. Han ska bo på ett sionistiskt barnhem i det som ska bli Israel. Väntan i flyktinglägret utanför Palestinas gräns blir dock lång. Åsbrink själv har rötter i Ungern. Hon berättar om sin far som först överlevt ett totalitärt nazistiskt samhälle och sedan ett kommunistiskt dito. Den lilla pojken är Åsbrinks pappa. Hon läser ett utdrag som beskriver honom och hans familj innan tyskarnas ockupation av Ungern.

Elisabeth Åsbrink är fantastisk att lyssna till. Skarp och rolig, men också ödmjuk och allvarlig. Vilket fantastiskt jobb hon verkar ha gjort inför skrivandet av 1947. Jag köpte ett signerat exemplar av 1947 och har redan börjat läsa.

Foto: Eva Tedesjö