Ett samtal mellan Anne Enright och Dorotea Bromberg

Dagens andra punkt för mig på Sigtuna Litteraturfestival var ett samtal mellan Anne Enright och hennes förläggare Dorotea Bromberg i en intim litterär miljö på Sigtunastiftelsens bibliotek. Samtalet, som enligt programmet ska handla om ”skrivandets villkor och vardag”, börjar lite trevande, men kommer sedan igång.

Den gröna vägen är den tredje romanen av Anne Enright som översatts till svenska. Jag håller på att läsa den, men har inte hunnit så långt som jag önskat. Jag tycker dock att den verkar minst sagt lovande. Det är en riktigt irländsk historia där katolska kyrkans skugga vilar över karaktärerna. En bok om en familj som splittras och samlas igen. En bok som kräver koncentration, vilket Dorotea Bromberg också påpekar.

Dorotea Bromberg tar avstamp i hur Enright började skriva sin första bok. Enright berättar att hon är är en mycket långsam författare, som upplever svårigheter under processen, men självklart också glädje. Det framkommer tydligt att hon verkligen är intresserad av att beskriva saker med omsorg. Hon berättar t.ex. om hur hon blev intresserad av hur mörket påverkar havet och våra ögon. Landskapet blev en del av hennes bok, liksom mörkret och kanske ännu mer skymningen. Några få rader skapar exakta bilder som stannar kvar.

Som barn- och ungdom läste hon massor, ibland flera böcker varje dag. Orden har alltid varit viktiga för henne och hon började med att skriva dålig poesi. Behovet av att skapa och att sätta sina tankar och känslor på pränt var stort. Sedan finns karaktärer att förstå, händelser att undersöka. Processen har sett olika ut beroende på hennes egen ålder. Hennes 25-åriga jag skrev annorlunda än hennes 50-åriga. Varje bok har förändrat henne. Det som alltid varit viktigt med detaljer.

Innan hon fick skrivit sin första roman ville hon vara författare, men inte nödvändigtvis skriva en roman.  Vägen till publicering var lång. Hon blev refuserad tre gånger och bestämde sedan sig för att satsa på ett nytt sätt. Hon fick ett stipendium och började studera kreativt skrivande för Angela Carter. Det dröjde tills hon fick en bra agent innan hon fick några noveller antagna. Rådet ”the less you say the better” var det som fick henne att hitta sin stil som författare. Hon älskade fragment, men lärde sig att sammanfoga dem och få flyt.

Dorotea Bromberg leder samtalet in på Enrights sammanbrott, som kom då hon närmade sig 30. Trots att Enright inte riktigt vill tala om det, så är hon tydlig med att hon där gjorde ett val att leva. Samtidigt är hon tydlig med att vissa människor aldrig blir färdig med sin kamp mot de inre demonerna. Fördelen med att ha nått botten är att hon varit där. Nu påminner hon ibland sig själv om att hon lever och att det är bra. Förhållandet mellan medvetenhet om sin egen dödlighet och kreativitet och skrivande är svårt att sätta ord på, säger Enright, men något samband finns det. Något hände också när hon sedan fick barn och hon själv inte stod i centrum. Hon var också hemma mycket under en period och fick tid att skriva, men hade också en press på sig att faktiskt dra in pengar då hennes barn, som alla barn, var dyra i drift.

Mellan 2000 och 2007 var pengar en stor drivkraft, erkänner hon. När barnen var 4 och 7 nominerades hon till Man Booker Prize för sin roman Sammankomsten och hon när hon vann gick hon från att vara hyfsat erkänd, men okänd, till att bli en känd författare vars böcker översattes till många språk. Priset gav också pengar, vilket förändrade livet och författarskapet. Prispengar är på ett sätt ett bevis för att du är en bra författare, säger Enright och skrattar lite. Tidigare drömde hon om att vinna Bookerpriset och nu hade hon gjort det. Tyvärr innebar det inte, som i drömmen, att alla kritiker tystnade. Kanske finns de främst i huvudet, men de finns ändå, säger hon. Läsarna har varit en tröst för henne, för de ger den positiva intimitet som läsare får av läsningen och ger därefter. De har inget behov av att distansera sig från texten som kritiker har.

Har Enright problem med skrivandet efter Bookerpriset?, undrar Bromberg.  Enright berättar att hon behöver vara riktigt ensam när hon skriver och det var lite svårt just efter priset. Problemen satt i huvudet, men även på boksidorna. Boken efter Bookerpriset, Den glömda valsen, var inte lika ambitiös som den som gav henne Bookerpriset, men gav henne ändå en plats på Orange Prize for Fictions korta lista. I Den gröna vägen är det ambitiösa tillbaka igen.

Vem är vi när vi är ensamma? Det är en av av frågorna Enright undersöker i Den gröna vägen. Paradoxen mellan att fokusera på sig själv och med andra. Ensamheten riskerar att göra en ensammare och ledsnare, medan du blir lyckligare ju mer du gör för andra. Det är också tydligt hur hennes barn förändrat hennes liv och visst känner jag igen det. På gott och ont.

Tyvärr missar vi morgondagens möte mellan Anne Enright och Medelaine Levy, litteraturredaktör på SvD, som ska fokusera mer på det böcker Enright skrivit. Samtalet med Dorotea Bromberg var dock en bra ingång till Anne Enrights författarskap, som jag just börjat nosa på.

Foto: Joe O’Shaughnessy