Bokfrukost på Stora Brännbo inledder vår andra dag på Sigtuna Litteraturfestival. Dorotea Bromberg talar inledningsvis om Linda Olssons sätt att skriva, med det bedrägligt enkla språket och alla frågor som finns kvar efter läsningen. Hon talar också om hur Olsson lyckas leva i två länder så långt bort ifrån varandra, Sverige och Nya Zeeland.
Fokus i Linda Olssons böcker ligger på relationer, ofta oväntade och okomplicerade. Nya boken står i fokus idag och Bromberg påpekar att hon tycker om titeln En syster i mitt hus. Olsson berättar att titeln kom henne tidigt och den kommer från en dikt av Emily Dickinson. I den finns två systrar och en förlorad. Den som aldrig är där dominerar boken, liksom den döda mamman som svävar över de två levande systrarna. Olsson talar om alla dåliga mammor hon skrivit om, men flera bra pappor. I just det här fallet är mamman död.
Det var systern Maria som kom till Olsson på precis den plats där hon befinner sig i boken, en plats som är väldigt viktig för Olsson själv. Hon berättar att hon varit där många gånger och de senaste åren har hon hyrt samma hus. Ett hus som hon ibland låtsas är hennes, precis som Maria gör. Ibland tänker Olsson att hon ska flytta dit. Spanien verkar vara hennes tredje hemland, samtidigt som hon alltid känner en viss rotlöshet. Att bo i både Sverige och Nya Zeeland är att inte vara hemma någonstans, eller på alla ställen. Vad är egentligen hemma?, undrar Bromberg. Olsson säger sig inte ha någon geografisk hemvist, men människorna gör platserna viktiga. På Nya Zeeland bor två av hennes barn och hennes barnbarn och i Sverige bor hennes äldste son. Hon menar att hon inte har något riktigt hem i betydelsen ett hus och det har hon aldrig haft. Platsen och karaktären var alltså början och Olsson beskriver det som att hon tog Maria i handen och gick med henne en väg som var okänd på förhand. Böckerna planeras inte, utan Olsson börjar bara skriva och så får hon se vad det blir.
En syster i mitt hus inleds med att två systrarna träffas på mammans begravning och har då inte setts på länge. Det är där Maria föreslår att systern Emma ska komma och hälsa på i Spanien. Just då har Maria ett bra liv och som Bromberg säger vill hon kanske skryta. När systern väl kommer har livet förändrats. Maria har släppt taget om tillvaron och har inget att visa upp längre. Nu ser hon absolut inte fram emot Emmas besök.
En syster i mitt hus skrevs först på svenska, hela manuset, och nu har hon översatt den till engelska. Översättningen är dock inte identisk med originalet. De är syskon, kanske till och med tvillingar, säger hon, men hon har tagit sig friheter som översättare inte brukar eller ens får göra. Förra boken I skymningen sjunger koltrasten skrevs samtidigt på svenska och engelska, på två olika skärmar. De två första böckerna skrevs på engelska först och hon började även den tredje boken Det goda inom oss på engelska. Sedan hände saker i livet och hon fick skrivkramp. En vän rådde henne att översätta det hon skrivit till svenska. Så gjorde hon och fick tillbaka lusten att skriva. Olsson talar om hur hon fått en distans till svenska språket då hon istället levt i en engelskspråkig värld. Det gör att hon kan använda det på ett annorlunda sätt än hon gjorde förr. Vissa ord är mer precisa på svenska. Det finns kanske inte så många synonymen, men en exakthet.
Som alltid är det intressant att få höra författare berätta om sina böcker och sin skrivprocess. Någon bokcirkel blev det dock inte alls, men ett trevligt samtal att börja dagen med.
Kul att få läsa dina intryck. Även jag satt i publiken i morse och lyssnade till Linda Olsson, vilket var givande. Hörde intressanta frågor från er som läst. Själv är jag glad att ha en fin läsning att se fram emot.