Krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur är rubriken på ett möte mellan Kjell Westö, Marte Michelet och Elisabeth Åsbrink modererat av Per Svensson. Samtalet utgår från författarnas böcker som handlar om tiden runt andra världskriget, men också om vår nutid.
Svensson inleder med att fråga om varför författarna valt att skriva om just denna tid. Åsbrinks personliga koppling till 1947 är uppenbar, då hennes pappas historia är en del av nya boken.Pappans historia är central i boken och hans liv i Budapest, flytten till ett sionistiskt läger och valet han sedan behövde göra. Hon berättar också om hur Sveriges självbild har förändrats sedan 2011 då hon började skriva Och i Wienerwald står träden kvar. Vår syn på oss själva som en humanitär stormakt för stark då och en drivkraft under hennes skrivande var att förändra den av den enkla anledningen att den inte är sann. Nu har den självbilden förändrats, speciellt under förra årets absurda behandling av flyktingar. Vi är verkligen ingen humanitär stormakt längre.
Marte Michelet är journalist och debatterade invandring och islamism mycket i Norge och då hennes sambo Ali Esbati hamnade mitt i Breiviks vansinnesdåd och Michelet själv nämndes av Breivik som extra intressant under rättegången förändrades livet. Michelet behövde en paus och boken Det största brottet blev ett slags andrum. Hon ville undersöka den norska högerextremismen och handlingarna under och efter kriget.
Som 15-åring bodde hon i ett kollektiv där en judisk 15-åring som mördades också hade bott. Långt innan Utøya började därför hon läsa om judar i Norge och hur de behandlades under kriget. Det var hennes andra personliga koppling till skrivandet av boken. Där påpekar Åsbrink kopplingen mellan Breivik och Per Engdahl som hon skriver om. Det går inte att se på nuet som en isolerad tid, utan man måste även titta bakåt.
Även Westö talar om kontinuiteten och hur embryot till mycket av det vi upplever idag fanns under tidigt 1900-tal. Finland historia under första delen av 1900-talet domineras av fyra krig. Under 27 år dog många, motsvarande att 500 000 av våra invånare i Sverige skulle dö. Där finns hans opersonliga anledning att skriva om tiden, då den påverkat hans lands historia så mycket.
Det personliga handlar om att både hans farfar och morfar dog under andra världskriget, som i Finland är två krig, inbördeskriget (frihetskriget) och fortsättningskriget. Westö växte upp i en familj som påverkats av sorg och en stor tystnad. Det förflutna var något han inte skulle närma sig och därför lockades han att göra det. Där finns orsakerna till hans böcker.
Westö talar om hur Finlands erfarenheter skiljer sig från Norges och Sveriges. Sverige hade något som han inte vill kalla naivitet, men kanske optimism som handlar om att vi levt så länge i fred och haft ett välstånd. Så är det inte för Finland och inte heller för Norge som ockuperades under andra världskriget. Han menar att den hätska kulturdebatten i Sverige kan bottna i detta. I Finland är de medvetna om att det värsta kan hända. Åsbrink påpekar att det är en slags naivitet ändå, även om hon inte vill kalla det så heller, om att hot inte kan bli verklighet. Vi slänger oss med verbala hot, utan att reflektera över vad de egentligen betyder. Hon berättar också om Danmarks bild av att vara det lilla folket som världen trampar på. Något som Westö känner igen i Finland.
Michalet säger att även Norge ser sig som de små som andra vill förtrycka. Kanske var det därför nazismen inte riktigt slog igenom i Norge, även om det fanns högerradikala tendenser inom de flesta skikt i landet. De blev antinazister för att det var ”onorskt” att bli nazist. Den självbilden kan göra att nationalismen förknippats med antinazism snarare än fascism. Så är det även i Danmark menar Åsbrink, medan det i Sverige inte är osvenskt att vara nazist. Vi accepterar alltså ett parti som faktiskt har nazistiska rötter, något som hon menar inte skulle ske i Norge och Danmark.
När det gäller Sannfinnarna så minskar de i popularitet nu och Westö menar helt krasst att det handlar om att de sitter i regeringen i en svår tid för Finland och tvingas ta ansvar. Deras bakgrund är dock också annorlunda än Sverigedemokraternas och grundar sig i ett populistiskt parti som var stort under 70-talet. Tendensen att vända sig inåt och den tidigare reella rädslan för det utanför, som ryssarna är något som Sannfinländarna utnyttjar.
Är nationalismen alltid av ondo?, frågar Svensson. Michalet menar att hon själv har ett komplicerat förhållande till nationalismen. Tyskarna tyckte att det fanns en arisk röst i norrmän, som kunde lockas fram, men ändå slog nazismen inte igen. Ändå är det såväl nationalism och flaggviftande som dominerar, dessutom finns också idén om att olja och rikedom är något de förtjänar för att de är bra och det påverkar norrmännens syn på sig själva och sitt land.
Westö påpekar att en sund nationalism har varit nödvändig för att Finland ska ha funnits som land under 1900-talet. I Danmark finns också ett tydligt exempel på en slags positiv nationalism. De danska judarna sågs som danska och skulle därför hjälpas. Deras lägenheter stod också kvar orörda. De var en del av ett utvidgat vi. Westö talar också om ett utvidgat vi som skapades då Sverige tog emot 70000 finska krigsbarn. Det är ingen tillfällighet att Sverige tog emot dessa barn, men bara 600 judiska krigsbarn, påpekar Åsbrink. Michelet håller med, men säger ändå att hon ser en vändning i Sverige under 1942, då motståndet mot Tyskland började växa. Åsbrink talar om hur skiktat Sverige var, där de med makt och pengar var mest tyskvänliga. Fler tog dock värvning för de allierade än de som slogs med tyskarna. Även Finland var splittrat, säger Westö också av klass.
Kan vi jämföra vår samtid med 30-talet, undrar Svensson. Nej, säger Åsbrink, då det då fanns ett totalitärt samhälle. Möjligen kan vi jämföra med efterkrigstiden. Michalet menar tvärtom att vi måste jämföra med just 30-talet med den ökade fascismen. Hon vänder sig dock mot att jämföra dödandet av människor med den systematiska utrotningen som leddes av nazisterna. Den sprittningen som fanns då inom borgerligheten känns igen idag. Westö håller med Åsbrink och menar att man måste vara vaksam, men inte dra för stora växlar av parallellerna mellan de båda tiderna. Historien upprepar sig inte, men den rimmar ibland, är ett citat av Mark Twain han brukar använda.
Vi ska vara vaksamma på vår nutid, säger även Åsbrink, för demokratin kan försvinna från en dag till en annan. Vi kan fly in i underhållning och slippa tänka, tillägger Westö, men vi får inte fly utan måste våga inse vad som händer i världen. Själv skulle han gärna spela elgitarr hela dagarna, men det har varken han, vi eller världen råd med menar han. Michalet säger att hon är djupt orolig för Trump, för Polen och Ungern och det franska valet inte minst. Det är saker som gör att världen kommer att kunna bli en mycket sämre plats, en mindre demokratisk sådan. Och ja, jag delar den oron. Det är så mycket i den närmaste framtiden som kan gå så otroligt fel.