Nyttiga människor och vit melankoli – ett samtal om migration, orättvisor och ilska blev sista programpunkten för oss på Sigtuna Litteraturfestival. Där möttes Negar Naseh, som i våras kom ut med boken De fördrivna, om en priviligerad kvinna på Sicilien mitt under flyktingkatastrofen som pågår, David Qviström, som i boken Nyttiga människor skriver om migrationspolitiken och dess konsekvenser. Kristina Kappelin, journalist och författare, bosatt i Italien, ledde samtalet.
Samtalet tar sitt avstamp i nyheten som kom i dagarna, där Migrationsverket skyller den långa asylprocessen på att de anställt 80-talister, uppfostrade av curlingföräldrar, som utreder långsamt. Är det egentligen dåligt att de anställda bara orkar med en utredning i veckan?, frågar Kappelin. Qviström menar att den här internrapporten är symptomatisk för debatten. Orden som t.ex. ”volymer” används och gör att samtalet tycks handla om transporter, inte om människor. Man väljer förhoppningsvis att arbeta på Migrationsverket för att man är engagerade i frågan om migration, säger han och empatiska krockar lätt med det ordval och den distans som lätt skapas. Kanske är det tvärtom bra om 80-talisterna för in empati ordentligt i debatten.
Vårt behov av att hålla avstånd och distans är farlig, menar Kappelin. Hur ska vi få människor att mötas?, frågar hon. Naseh talar om bristen på naturliga mötesplatser och hur det nästan krävs att vara aktivist för att möta de människor som flytt hit. Jag gör det på jobbet, men helt ärligt inte i övrigt. Som Naseh säger är det svårt att vara aktivist och det kostar på rent känslomässigt. Få gör det och få kan då se bortom det avpersonifierade språk som dominerar vårt samhälle idag.
Qviström berättar om en resa till Mauretanien och ett flyktingläger med de som flytt från Mali. De har flytt både från hungersnöd och krig och han vet inte hur han ska påbörja sitt reportage. Han använder en standardfråga som brukar funka bra, nämligen ”hur ser du på framtiden?”. I det här lägret var frågan meningslös, ingen kunde tänka längre än till den mycket nära framtiden, kanske imorgon och om riset kommer till lägret då. Qviström insåg bland de döende barnen, som vårdades av läkare utan gränser, att han inte kunde förstå den situation människorna där befann sig i. Hans ”svennebananliv” i ett radhus har inga gemensamma referenser med det liv dessa människor lever i. Kappelin menar att det är frustrerande att dimpa ner kort i någon annans hemska verklighet och sedan lämna människorna där. Det leder till det som Kappelin kallar ”vit melankoli” som uppstår vi konfronteras med en mycket hemsk verklighet.
I Nasehs bok finns en huvudperson, Miriam, men också en osynlig huvudperson som är en flykting som landar på Sicilien på väg från något. Miriam får någon slags uppvaknande, men kan ändå inte riktigt se sin priviligierade situation. Om man sedan påminns om den är det lätt att få dåligt samvete och drabbas av en vit melankoli. Ändå är det självklart inte oss det är synd om.
Visst är detta något många drabbats av. Många är de som väljer att inte se tiggare och som vill att politiker ”tar tag i situationen” snarare än hjälper människorna. Qviström har i sin bok undersökt vad som hände med honom själv då han går förbi dessa tiggare eller ger. Vi lider av en oförmåga att förhålla oss till nöden och var gränsen går för oss. Han menar att vi alla har ett ansvar att ta hand om de som faktiskt har det sämre.
Kappelin menar att besparingen på skolan och bristen på kunskap kan vara en anledning till den ökade högerpopulismen. För henne är det en bildningsfrågan. Presentister är ett begrepp som Naseh stötte på under skrivandet av sin bok. Vi är okunniga om det förflutna, tänker inte på framtiden, utan koncentrerar oss helt på nuet och att bygga ett bra nu med allt vad det innebär i ett kapitalistiskt samhälle. Qviström säger sig sörja ett bildningsideal som han menar försvunnit. Allt går väldigt snabbt idag och twittersanningar utan kontext har en tendens att ta över debatten. Vi debatterar här och nu, men kopplar inte nuet samman med det förflutna.
Kappelin talar om Ola Larsmos nya bok om hur svenskarna uppfattades i USA, som smutsiga och hemska. Inte de hederliga och arbetssamma flyktingar som vi har velat beskriva dem som. Kanske borde vi även här fundera över historien och de kopplingar till nutiden som faktiskt finns.
Frågan om invandring och flyktingar riskerar att splittra Europa, säger Kappelin och talar dels om Brexit, men också om Ungerns murar och troliga nej till att ta emot flyktingar. Hur kan det vara så att de flyktingar som kommer hit väcker sådan ilska?, undrar hon. Och ja, det undrar jag med. Publiken tystnar av den, liksom Qviström och Naseh, kanske för att det faktiskt är en så brutal och sjuk sanning. I debatten talas det om att vi måste ta hand om våra egna först, påpekar Qviström och frågan som är inrymd i den frasen är ”vilka är egentligen våra egna?”.
Flyktingar måste komma illegalt för att söka asyl i Europa, det finns ingen annan väg in. Vi har skapat ett ”gated community” för att skydda vår ganska konstanta befolkningssiffra, då resten av världen växer. Vi är så egoistiska att vi inte kommer att ge upp vår välfärd. Om nu inte de empatiska 80-talisterna kan förändra det, påpekar Naseh.
Kappelin berättar om hur påven uppmanat alla församlingar i Italien att hjälpa en flyktingfamilj. De behövande sprids då ut, integrationen ökar och rädslan minskar. Kanske något att ta hit och då inte vara församlingar, utan också andra lokala organisationer.
Qviström talar om hur det visserligen behövs en överstatlig organisation av mottagandet. Just nu blir det ofta tal om kvoter där flyktingar ska delas upp mellan mottagarländer. Då står mottagarländernas behov i fokus, inte flyktingarnas och risken finns att asylrätten försvinner. Han önskar ett ändrat fokus, så att det faktiskt är människor på flykt som ska ha rätten till ett bättre liv, det är inte nödvändigtvis vår rätt till välfärd som ska styra.
Naseh talar om hur vårt samhälle består av skikt. Hur personerna i hennes bok inte är onda, men priviligierade och därmed utnyttjar de indirekt andra människor. Hon förundras över hur man, som personerna i hennes bok, kan leva precis vid katastrofen, men ändå inte se den. Jag hade gärna hört mer om boken och även mer av Naseh i samtalet. Nu tyckte jag att Kappelin drog iväg långt ifrån de personer hon intervjuade och lyckades inte vända tillbaka samtalet till den rubrik som var satt för det. Tråkigt och faktiskt lite oprofessionellt.
Trots detta var även detta samtal mycket intressant och jag kommer definitivt att läsa Negar Nasehs bok. Kanske också David Qviströms, även om den verkar lite tyngre.
Kommentarer är stängda.