Världens vackraste man

Det finns en del likheter mellan Linda Olssons senaste bok och Lena Ackebos romandebut. Båda böckerna handlar om en inte så genomtänkt resa till Spanien, där den syster som bjuder in ångrar sig bittert. Båda syskonparen när en bitterhet och det förflutna plågar dem. Där slutar dock likheterna. Om Linda Olssons En syster i mitt hus var distanserad, drömsk och fåordig är Lena Ackebos Världens vackraste man dess motsats. Orden flödar, virvlar som en strömmande älv och hotar inledningsvis nästan att spola bort mig. Jag översköljs av det intensiva och känslofyllda och har svårt att ta till mig det.

Systrarna Mona, pensionerad lärare och Barbro, medelålders hemmafru är först ganska irriterande. Problemen börjar redan när Mona är på väg till flygplatsen. Hon har inte sovit över hos Barbro, trots att systern erbjudit henne det och håller på att missa flyget. Det slutar med att hon tar en taxi. Varför valde hon att inte sova hos systern? För att gästrummet är obekvämt enligt henne, för att hon är jobbig och kräsen, enligt Barbro. Vi får läsa varje kapitel i två versioner, ett där Barbro berättar och ett där Mona gör det. Det gör att boken inledningsvis känns seg och svårforcerad, men snart börjar jag gilla det. Det är nämligen något med dessa systrar som jag tycker om. De är ganska jobbiga båda två, men under ytan finns en osäkerhet och en rädsla för att inte bli omtyckt.

De kommer till Mallorca till slut, mitt i natten och Barbro får, eller tar, det enda sovrummet. Lika bra, då Mona är den som är morgonpigg. En sådan sak som valet av sängplats är en typisk sak som ältas fram och tillbaka av Barbro, för det är främst hon som ältar. När vi får redan på mer om hennes liv och kanske framför allt hennes äktenskap känns det ganska naturligt att hon ältar. Frågan är dock om ältandet tillkommit efter saker som hänt, eller om hon alltid varit sådan. Mona är på ett sätt mer okomplicerad, men visst är det så att hon har en hel del åsikter om systern och det liv hon lever. Ytan är viktig för Barbro, men på något sätt även för Mona. Varför har hon annars valt att stanna kvar i ett kärlekslöst äktenskap?

Första middagen på Mallorca äts på Albert’s Hall och ägaren Albert charmar Mona totalt. Först känner hon sig lite generad över att hon, gamla människa, flirtar och rodnar och Barbro skäms över sin syster och tycker att Albert är en billig charmör. Självklart flirtar han med alla. Men så är det inte, mellan Mona och Albert växer någonting fram och när Barbro drabbas av en elak influensa och blir sängliggande får Mona semestra ensam. Hon får då tid att ifrågasätta det liv hon lever och hoppas på en förändring.

Jag tycker om både Barbro och Mona till slut och det är det som gör att jag tycker om Världens vackraste man, trots den något tröga inledningen. Det är befriande med medelålders kvinnor i huvudrollen och jag är glad över att jag fick lära känna dem. Det är utan tvekan bäddat för en fortsättning och jag hade inte haft något emot att träffa Barbro och Mona igen.