Emma Clines Flickorna börjar när huvudpersonen inte längre är flicka, utan många år senare. Hon lånar ett hus av en bekant och verkar fortfarande söka efter sig själv. Något hände henne i barndomen, som fortfarande påverkar. Det var sommaren 1969, då Evie Boyd var 14 år. En uttråkad och ganska så vilsen flicka, vars föräldrar är skilda och har ganska dålig koll på henne. När Evie ser några annorlunda flickor i parken blir hon fascinerad. De är smutsiga och slitna, men också annorlunda, vilda och fria, något hon gärna hade varit själv. Suzanne är den är flickorna, eller kvinnorna, som fångar henne rejält. Evie blir nästan förälskad i henne och är beredd att göra mycket för att få vara i hennes närhet.
Att föräldrar låter sin dotter dra runt på det sätt Evie gör känns otroligt, men kanske påverkar tiden eller så handlar det bara om att Evie är ganska osynlig för sina föräldrar. De verkar upptagna av sina egna liv och är skrämmande ointressanta av sin dotter, som tillåts glida längre och längre bort. Jag har svårt att acceptera hur lite de bryr sig. Okej att mamman inte mår bra och pappan har en ny flickvän, men deras beteende är oacceptabelt
Flickorna i parken tillhör någon slags alternativ grupp, eller sekt, där ledaren Russell är löst baserad på Charles Manson. De bor ute på en ranch och lever av det de får tag på. Mer droger än mat helt klart. I gruppen finns också en del barn och vems de egentligen är förblir inte sällan oklart. Hur mycket av Charles Manson finns i boken? Helt ärligt så skulle Russell kunna vara vilken stark ledare som helst, men det finns ändå en del paralleller. Jag hittar dock ingen Evie i gruppen kring Manson, men det spelat ingen roll. En ledares påverkan på sin grupp är intressant oavsett vad ledaren heter.
Sommaren 1969 är händelserik, men faktiskt tycker jag om delarna med den vuxna Evie i nutid mest. Jag hade önskat att den äldre kvinnan fått mer plats och skulle gärna fått läsa mer om hur händelserna 1969 påverkat henne. Nu framgår det att hon påverkats, men inte riktigt hur eller vilka konsekvenser det fått.
Emma Clines debutbok är välskriven och bra, men jag är inte helt överväldigad. Beskrivningen av personernas drivkrafter förblir otydlig och där hade jag gärna fått veta mer. Som debut betraktad är dock Flickorna en fantastisk bok och jag ser fram emot att läsa mer av Cline.
Kommentarer är stängda.