Tant var det här

Det har handlat om tanter hela veckan på Kulturkollo och i fredags skrev jag om några favoriter. Veckans utmaning handlar om just favorittanter och jag har faktiskt ganska många.

Inte sällan får tanten vara sanningssägaren och kanske borde uttrycket ”av barn och dårar får man höra sanningen” ändras. För dårar är de inte de där tanterna. Tvärtom. De är fulla av livserfarenhet och dessutom har de lite att förlora. Att vara tant handlar inte bara om att vara gammal, utan kanske mer om att våga vara som man är och strunta i vad andra tycker. För mig handlar tant inte om ålder, utan om attityd. Jag har några sådana sköna tanter som kollegor. De som snart går i pension och därför vågar vara sådär lite extra ärliga. Med rätta.

När jag var liten var min gammelmormor Rut favorittanten. Inte för att hon någonsin skulle kalla sig tant, men visst var hon det. Lagt hår, kappa och basker. Dessutom klänningar som ganska mycket liknar de jag (och andra bokbloggartanter) gärna köper på Indiska. Det var många år sedan hon dog, men om jag blundar kan jag fortfarande höra henne nynna lite småfalskt och hennes skratt ringer fortfarande i mina öron.

Min mans mormor var också en fin tant. Ärlig, nästan för ärlig ibland, men sanningen levererades alltid med ett leende. Riktiga tanter är nämligen inte bara ärliga, utan godhjärtade också. Min mans mormor var en tant som bara var och som hade många vänner och bekanta. Till begravningen kom hela byn.

De kulturella tanterna då? I mitt kulturkolloinlägg tog jag upp Maggie Smith och Yvonne Hirdman, två fina tanter. Astrid Lindgren var också en tant, i ordet bästa bemärkelse och kanske blev tanterna tanter lite tidigare då. I alla fall till utseendet. Jag skulle varken våga kalla mamma eller svärmor för tant, knappt mormor. Än så länge är det ingen komplimang, men det tycker jag är fel.