Vinden som sprider elden är Selva Almadas debutroman. En stillsam och på ytan ganska händelselös historia, men som på samma gång är tät och späckad med känslor. En bok som får läsaren att fundera över livet och varför det blev som det blev.
På en liten väg i norra Argentina får en pastor och hans dotter problem med bilen och tvingas stanna. Som tur är finns hjälp att få av en bilmekaniker från trakten, som också bjuder in de som gäster. Bilmekanikern bor tillsammans med sin son Juan, kallad Tapioca, som en dag lämnades av hos honom av en flyktig bekant som också var pojkens mor. De lever tillsammans i tystnad sida vid sida.
Pastor Pearson blir helt fascinerad av Tapiaco, som han ser som en totalt ren och oförstörd själ. Någon som skulle kunna nå Guds rike. Någon som påminner honom om sig själv som barn och kanske någon som han velat leva med, istället för den inte så stillsamma och lättstyrda dottern Leni. Konflikten mellan far och dotter är ständigt närvarande. Hennes skepsis mot sin far och hans religion är stor.
Spelet mellan de fyra individerna blir en slags kammarspel i en värld där få andra finns, mer än i periferin. Genom deras ord får vi veta en del, men mer genom de tankar som de inte delar med någon annan än oss läsare. Almadas bok liknar få andra jag läst och jag tycker mycket om den. Språket är otroligt vackert och stämningsfullt. Karaktärerna är intressanta och stannar kvar i tanken. Jag hoppas att de når många läsare.
Så intressant den låter.
Väldigt fin och väldigt annorlunda!