Jag hade inte planerat att lyssna på det här seminariet, men jag orkade inte vandra genom hela mässan, gick förbi H1 och såg att mina stora idol Per Wästberg hade ett kort seminarium om senaste boken Det gula pensionatet. Den har jag inte läst, men Wästberg är alltid Wästberg. Mina favoriter är hans dikter, men även romanerna om Johan Fredrik Victorin är fina.
Huvudpersonen i senaste boken, som är dem första romanen på åtta år, är just pensionatet, menar Wästberg. Det gamla huset med saker som gäster lämnat kvar. Lite bedagat och den svunna storhetstiden anas, men existerar inte längre. De fina familjerna åker inte längre dit på skollovet. Nu åker man på spa eller andra finare ställen där man kan spela golf.
Det gula pensionatet kallas för ”ett bitskt kammarspel” där det gamla Sverige anas. Wästberg menar att han hade roligt under skrivandet och tycker själv att det roliga finns även i boken. Det är också en samhällssatir, kanske en allegori om ett Sverige i nedgång och förfall. Underrubriken är ”en händelselös roman”, trots att det självklart inte går att skriva en tjock bok utan att det händer någonting alls.
Jag-berättaren är en av gästerna, men vi vet inte så mycket om honom och det är inte heller meningen. Det är inte Wästberg, även om de har några gemensamma drag.
Kaj Agaton är antagonisten, den andre gästen och en egen person, inte en del av jag-personen som vissa spekulerat i. Mellan dessa herrar pågår en kamp. Jag-personen vill förgifta Agaton med svamp och det är tydligt att han inte tycker om honom.
Det är en otäck bok, säger Wästberg och flera recensenter har påpekat just det. Någon jämförde den till och med med Anteckningar från ett källarhål (numera En underjordisk dagbok), vilket gjorde Wästberg mycket glad. Andra som inspirerat honom är Samuel Beckett och Franz Kafka.