Första seminariet på lördagen var ett med två favorithundar, nämligen Fredrik Backman och Erlend Loe, modererat av Tara Moshizi, som jag också tycker mycket om. Backmans bok om Ove
Backman pratar om sitt första möte med Loe, där han lärde sig att man inte behöver lämna en bok till förlaget om man inte vill. Vet inte om hans redaktör håller med om det.
Vi tas med till Björnstad, som också är Backmans nya bok. En bok om en liten stad, där hockeylaget är hur betydelsefullt som helst. Backman lyfter också fram det faktum att vi ofta ursäktar kända människor om samhället behöver dem.
Erlend Loe är aktuell med en ny bok om Doppler Slutet på världen som vi känner den, som jag ännu inte läst men absolut ska läsa. Doppler är en trevlig typ. Att han fick ännu en bok skriven om sig handlar om att den bästsäljande ungdomsboken som han skulle skriva, inte blev något av. Istället bestämde han sig för att Doppler skulle få flytta från skogen till ett träd i trädgården. Där spionerar han på sin fru och hur hon lever med sin nya man. Han är helt säker på att världen kommer att gå under och förbereder för det. Dessutom förbereder han en hämnd.
Ett genomgående tema i båda böcker är att samhället spelar huvudrollen. Moshizi frågar om vad man kan lära sig om samhället genom att läsa Backmans och Loes böcker, vilket faktiskt får dem helt tysta. Backman väljer att tala om Doppler och hur självklart det är för honom att han har rätt och de som inte tycker som honom är vansinniga. Lika självklart är livet för män som håller på med idrott, menar Backman. I Björnstad finns det gott om självupptagna män, som absorberar samhället runt omkring sig och tar för givet att de och deras hockey ska få stå i centrum.
Är Doppler bara självupptagen?, frågar Moshini. Loe menar att hans flytt från Trondheim till Oslo och ett område där de absolut duktigaste människorna i Norge bor. De tjänar mer än andra och gör allt rätt. I skolan ska alla barn ha höga betyg, även om det betyder att eleverna kanske pressas till sammanbrott. Det fascinerande, menar Loe, är att det handla om fina människor och en duktigheten som är så bra, fin och svår att kritisera. Det ger honom mycket material, men också ett komplicerat förhållande till sina grannar.
Samhället överlag har gått från att vara ett gruppsamhälle, till att bli ett individualistiskt samhälle där duktighet och egoism är fantastiskt stor, säger Loe. Visst är även Doppler egoistisk och självupptagen, men han bryter samtidigt om det samhälle där han och Loe befinner sig.
När Backman skriver börjar han med människorna och även hans personer drivs av en norm och en duktighet. Men mindre pengar och status förvisso, men kraven på att smälta in finns i alla samhällen. Man får inte avvika från normen för mycket. I varje persons lilla universum finns en mall för vad som är normalt.
I Björnstad finns också en norm. Där behöver man självklart älska hockey, absolut inte vara från Stockholm eller nyinflyttad. Du ska inte tro att du är något, men ändå vara någonting. Duktigheten är komplicerad, då den kan vara rätt och helt fel. När ungdomars duktighet sätts i centrum blir det en annan duktighet än det kanske skulle blivit om de vuxna definierat den. Samtidigt blir de duktiga juniorspelarna stora för alla, inte bara i skolan, utan också i samhället i stort.
Moshizi frågar var karaktärerna tar vägen när boken är färdig. Finns de kvar? Loe menar att de finns där långt innan han skriver om dem, men däremot släpper han dem precis när boken är färdig. Nu kom Doppler visserligen tillbaka, men idag finns hans inte. För Backman är det likadant, att han släpper taget om sina karaktärer. För andra kan de bli verkliga och de kan leva vidare i läsarna, men inte hos honom. Att släppa en bok är på ett sätt att låta dem gå.
Hur hittade Backman tonåringarnas röst?, undrar Moshini och Backman tänker länge innan han citerar Jack Nicholsons mycket irriterande karaktär i Livet från den ljusa sidan och menar att det handlar om att ta bort alla filter. Dessutom kunde han använda sin egen tonårstid, då han försökte att kombinera idrott och sin önskan att skriva.
Är humor ett bra sätt att få fram det svarta?, undrar Moshizi. Loe håller helt med. Hans böcker är mörka och cyniska på många sätt, men också roliga. Han hänvisar till en artikel om Soran Ismail där komikern menar att humor kommer från det svartaste och egentligen inte har med något roligt att göra. Backman har skrivit sin kanske svartaste bok och även om det finns humor i den är det inte huvudsyftet. Han har skrivit den historia han ville skriva och hoppas att andra människor ska gilla det. Något alternativ fanns inte, något som han faktiskt lärt av Loe. Att sedan får sitt författarskap sågat under ett helt poddavsnitt av Sigge Eklund. Där säger ha bland annat att Backman skriver ”känsloporr”, något som egentligen inte behöver vara en förolämpning, säger Backman. På en känsloskala mellan 1 och 10 lever han konstant på en 11:a. Så är det bara och så får det vara. Han ältar känslorna, medan Loe är ganska fåordig, konkret och konstaterande.
Seminariet avslutas med en fråga som Moshizi menar att de aldrig fått. Vilket är författarnas favoritbakverk? Napoleonbakelse, säger Loe och Backman, som faktiskt fått frågan tidigare, väljer cheese cake. Vilken sort som helst, hur ofta som helst.