Jag har lyssnat på Kim Thúy tidigare, då hon besökte både Göteborg och Stockholm och talade om sin bok Mãn. Då blev jag väldigt överraskad över hur verbal och mångordig hon är, då hennes böcker ger ett helt annat intryck. Hon skojade om att det fanns två Kim Thúy, en som skriver böcker och en hemlig tvilling som åker runt och pratar om böckerna. När vi nu fick möjligheten att träffa henne i ett mindre sammanhang och verkligen hinna tala om skrivande och senaste boken, var hon om möjligt ännu bubbligare, ännu mer sympatiskt och alldeles, alldeles underbar.
Jag kallade Vi för ”årets vackraste” och det står jag fast vid. Kim Thúy menar själv att hon skriver så kortfattat för att hennes franska är begränsad, samma förklaring som Abdellah Taïa hade och inte heller i detta fall köper jag det. När Thúy berättar om hur noga hon väljer varje ord och att varje mening kan läsas hundra gånger innan den godkänns, visar hon tydligt exakt hur viktigt språk och detaljer är för henne. Hon talar också om att det faktum att franska inte är hennes modermål gör att hon ibland använder orden på ett sätt som en fransman inte skulle. Hon berättar om hur en vän läste en av hennes böcker och påpekade att språket verkligen var felfritt, men att det ändå kändes som att läsa en bok på vietnamesiska. Inget av de språk hon kan är fullständigt. Vietnamesiskan är hennes barndomsspråk, vilket innebär att hon inte kan ord som barnet inte upplevt. Ett barn är ledset, det känner sig inte melankolisk. Vissa ord saknas alltså. När det gäller franskan menar hon att den som väljer att skriva böcker på ett språk som inte är deras modersmål verkligen måste älska språket i fråga och hon älskar det franska språket. Nu både skriver och tänker hon på franska.
Det fåordiga i Thúys språk märks redan på titlarna till de tre böcker hon gett ut hittills. Ru betyder vaggvisa på vietnamesiska, medan det på franska betyder bäck. Man är ett munknamn som betyder att du är nöjd, men det är också engelskans man, vilket ger ännu en dimension. Vi slutligen är ett populärt namn, det är också något som är litet, nästan osynligt. På franska betyder vie liv och efter samtalet berättade jag för Thúy vad ordet betyder på svenska, vilket hon lovade att hon skulle berätta vidare.
Kim Thúy förklarar att vietnamesiska, precis som kinesiska, tidigare skrevs med tecken. Till exempel var tecknet för le en kombination av tecknen för öga och ris, eftersom vietnameserna ögon ser ut som små riskorn när de ler. När språket istället latiniserades uppkom en brist på bokstäver och istället blev toner betydelsefulla. Samma ord uttalades på en rad olika sätt och på så sätt skapades flera olika betydelser. Ma betyder till exempel så olika saker som mamma, häst och spöke, vilket kan leda till missförstånd om man inte är så duktig på språket. Thúy berättar om hur hennes man försökte beställa paprika på en restaurang, men istället beställde urin. Om hon rättade honom? Självklart inte. Servitören, som visste att västerlänningar äter märkliga saker, blev ändå väldigt förvirrad.
Just det faktum att vietnamesiskan är ett språk med ord som består av en stavelse påverkar säkerligen hennes sätt att skriva. Dessutom verkar hon vara en riktig språknörd som verkligen vill att varje ord ska hitta precis sin plats, låta bra och fungera tillsammans. Två vackra ord kan tillsammans skapa kakafoni, säger hon och då måste hon ta bort ett av dem. Målet är att skapa en känsla av att texten är som ett penseldrag, ett andetag. Om flytet inte finns skriver hon om.
Över huvud taget verkar Thúy arbeta otroligt mycket med sin text. Hon stryker massor och tömmer alltid datorns papperskorg för att orden verkligen ska försvinna. Det tar lång tid att verkligen hitta de perfekta formuleringarna, de perfekta orden som verkligen säger det hon vill säga. Ofta skriver hon bara ett stycke varje dag. Hon säger själv att hon önskar att hon hade fler ord och att hon kunde skriva tjocka böcker, men det blir inte så. När hon skrev sin debutbok förbjöd hennes förläggare henne till slut att bearbeta texten mer, då varje omskrivning innebar att orden blev färre och boken tunnare. I Kim Thúys fall står det dock klart att få ord inte betyder lite innehåll. Jag tycker verkligen att hon lyckas få sagt massor och det är verkligen skickligt.
När det gäller innehållet har Thúy en idé när hon påbörjar en bok, men det blir sällan den bok hon tror att det ska bli. Ofta handlar det om praktiska omständigheter, situationer karaktärerna hamnar i som gör att de måste se ut eller agera på ett visst sätt. Ibland handlar det helt enkelt om att hon har svårt att skriva om saker som hon inte behärskar. Eftersom den typiska vietnamesiska invandraren i Kanada vill bli läkare eller tandläkare ville hon göra Vi till medicinstuderande. Det blev dock för svårt att lära sig det medicinska språket och istället använde hon sina kunskaper om juridik. Både karaktärer och händelserna förändras under skrivandets gång och Thúy säger att hon upptäcker boken medan hon skriver.
När Kim Thúy skapar karaktärer använder hon väldigt lite fantasi. Istället samlar hon på minnen och berättelser från en lång rad människor och kombinerar dem sedan i ett fåtal karaktärer. Just nu har hon fastnat i en äldre vietnamesisk kvinnas historia om sin tid som motståndare till fransmännen, något som inte påverkade hennes kärlek till det franska språket. Kanske blir hon huvudpersonen i nästa bok. Över huvud taget vill hon gärna berätta Vietnams historia, men då låta olika perspektiv få finnas med. Hon är själv båtflykting, men ser ändå inte någon vits med att skriva hatiskt mot kommunisterna i Nordvietnam. Alla påverkas av den kontext de lever i och det hjälper inte att skuldbelägga människor som bara försöker leva sitt liv efter de krav som ställs på dem.
Avslutningsvis talar Kim Thúy om situationen i Syrien och hoppas att den sanna historien, där alla sidor får komma till tals, kommer att skrivas någon gång. När det gäller Vietnam finns ännu inte den mer objektiva historieskrivningen och så blir det ofta i ett land som saknar demokrati. Det som gjorde att kriget tog slut och situationen förbättrades i Vietnamn var att människor i väst protesterade och krävde ett slut. Hon hoppas att vi även kommer att hjälpa människorna i Syrien att få leva i fred och det hoppas verkligen jag också.
Timmen med Kim Thúy var en av de bästa på mässan. Kanske mitt bästa möte med en författare någonsin. Vilken fantastisk människa. Har du inte läst hennes böcker tycker jag absolut du ska göra det och får du chansen att lyssna till henne någon gång måste du se till att ta den.
Läs mer om vår magiska timme med Kim Thúy på Kulturkollo. Det är också därifrån jag snott bilderna ovan. De illustrerar på ett tydligt sett den energi som Kim Thúy spred.
Det här är nog det som gör mig mest ledsen över att ha missat bokmässan. Vad jag skulle ha älskat att lyssna på henne! Men jag har inte hunnit läsa Vi ännu, utan ska börja på den idag.
Det var ett fint möte. Hoppas du får chans att lyssna till henne någon gång.