Det har blivit mycket Kim Thúy de senaste dagarna och nu kommer ännu ett inlägg som jag hittat på Litteraturmagazinet, där jag bloggade en kort period. Det handlar om första gången jag lyssnade till Kim Thúy då hon framträdde på Litteraturhuset i Göteborg. En plats jag besöker alldeles för sällan.
Jag har läst de två böcker av Kim Thúy (uttalas Tui) som kommit ut på svenska av Sekwa förlag, Ru och Mãn. Två böcker som är lika, men samtidigt mycket olika. Gemensamma nämnare är det vackra språket och det stillsamma tempot, men då Ru betyder vaggvisa och är en stillsam historia ärMãn mer känslosam och passionerad. Båda böckerna utspelar sig i Vietnam och Kanada, men i Mãn spelar också Frankrike och den franska maten stor roll. Då det franska är så viktigt i Vietnam ville hon få med det i sin bok genom att beskriva maten. En av de saker som gör att jag gärna åker till Vietnam igen är just maten. De adopterade de franska rätterna, men lagade dem på vietnamesiskt sätt.Thúy berättar att hon växte upp i en stor familj där alla pratar massor. Hennes man som är fransk-kanadensare och ensambarn, beskrev familjen som 42 radioapparater som stod på samtidigt. Det är fascinerande hur en kvinna som skriver så stillsamma böcker kan vara så pratsam och utåtriktad. Hon varnar för att hon kommer att behöva avbrytas då hon väl börjar prata, eftersom hon aldrig brukar sluta självmant och jag tror henne. Vilken fantastisk författare att lyssna till. Hon är smart och underhållande, men svår att hålla på rätt spår. Hon ursäktar sig själv, men vi i publiken älskar henne helt klart.
1978 flydde familjen från Vietnam som båtflyktingar till Malaysia och fick inresetillstånd i Kanada efter ett år. Ovanligt snabbt enligt Thúy, då många fick vänta åtskilliga år. Då de bodde i Saigon och var krigets förlorare fanns det inget liv för dem i Vietnam. Deras bostäder togs över av nordvietnameser och de hade tio soldater boende hos sig i ett år. De flyttade sedan till en enrumslägenhet och då de bodde själva fick de en chans att fly.
De gick på båten och lämnade sitt land. Drygt 200 människor fanns på den 6×12 meter stora båten, den hade en provisorisk andravåning och Thúy befann sig på undervåningen under resan och var avundsjuka på dem som var på anda våningen och fick luft, medan de på andra våningen var avundsjuka på de som slapp vara i solen hela dagen. Resan tog fyra dagar och de var utan mat under hela resan. Hur det var med dryck kom hon inte ihåg, men visst måste de ha druckit under en så lång tid, funderar hon. Familjen hade en ovanligt säker resa, råkade varken ut för pirater eller oväder. De blev nekade att gå iland i Thailand och fortsatte söderut. När de nådde Malaysia började det regna och efter några timmar var båten förstörd. Alla båtar har en historia, säger Thúy och några av berättelserna delar hon med oss. Såväl drottningen av Storbritannien och självaste påven har faktiskt räddat båtflyktingar, inte själva men genom att ge order om det.
Kim Thúy har bott i Montreal sedan 1979 och säger att hon är från Montreal. Hon har haft många yrken, t.ex. är hon utbildad jurist, har jobbat som översättare och varit restaurangägare. Först ville hon studera fransk litteratur, men hennes föräldrar tyckte inte att det var en tillräckligt bra utbildning som gav henne ett yrke. Då valde hon att bli översättare, men hon var för dålig på såväl engelska som franska och efter en månad blev hon rekommenderad av professorn att byta utbildning. Hon fick sitt diplom till slut, utan att ha sex med någon, säger hon med ett asgarv. Kanske fick hon det för att de ville bli av med henne? Jurist blev hon för att hennes bröder anmälde henne till juristlinjen, blev rekryterad till en av de största advokatbyråer under utbildningen och fick en så bra lön att hon var säker på att de gjort fel.
Senare fick hon möjlighet att jobba med ett projekt i Vietnam och bodde där i fyra år från 1995. Hon kom tillbaka till ett annat land än det hon mindes. Hon såg ut som en vietnames, men det märktes med en gång att hon inte bott där. ”Jag pratade för mycket och tittade folk i ögonen, det gör inte vietnamesiska kvinnor då det är oartigt”, berättar Thúy. Språket funkade inte heller, då hennes vietnamesiska var en tioårings språk och ett språk som inte hade alla ord som behövdes i ett nytt samhälle. I Hanoi var språket också mer franskinfluerat än i Saigon. Hennes första barn föddes i Saigon, där hennes man fick ett jobb. Då slutade hon som jurist, då det var hans tur att få göra karriär. Andra barnet föddes i Bangkok och när barnen fick thai som förstaspråk, ett språk som hans föräldrar inte behärskade, bestämde de sig för att flytta tillbaka till Montreal så att barnen skulle få ”riktiga” rötter.
Det var då Thúy öppnade en restaurang, trots att hon inte kunde någonting om matlagning. Tanken var att anställa, men det blev för dyrt. Restaurangen med en rätt om dagen, som fanns i Man, var alltså hennes restaurang. Hon serverade det som hennes mamma lärt henne dagen innan. Till slut blev det något av ett koncept som hon behöll trots att hon lärde sig laga mat.
Restaurangen krävde mycket jobb, hon var vansinnigt trött och höll sig vaken genom att äta vattenmelonfrön, tills hennes bror sa att hon måste sluta då hon förstörde sina tänder. Då skrev hon för att hålla sig vaken och texten blev Ru. Kanske är det därför den är så fragmentarisk. Hennes man tvingade henne att stänga restaurangen, köpte henne en dator och hon började skriva ”på riktigt”. Problemet var att hon inte hade några drömmar. Inte ens nu. Hon bara gör. Liksom Mãn är hon nöjd och har inga visioner för framtiden.
Kim Thúys texter är minimalistiska, men författaren är det definitivt inte. Hon avslöjar att hon har en tyst tvilling hemma som skrivit texten, medan hon bara är författaren som pratar utan uppehåll, men inte kan läsa det hon själv skrivit högt utan att staka sig. Hon läser aldrig högt mer än i huvudet, för då låter allt så mycket vackrare.
Thúy läser trots allt ur Mãn på franska och Jenny Högström, som intervjuar henne, på svenska, om vad namnet Mãn betyder och varför huvudpersonen fått det. Om den biologiska fadern som kanske är vit kolonisatör och ansiktsmasker av rispapper som gör att huden blir vit som snö. Idealet är den vita hyn och den västerländska näsan. Ändå diskrimineras de som är av blandas ras, med en vietnamesisk mamma och en västerländsk pappa. Det är helt klart en kontradiktion, som kanske är vanlig i ett land som varit kolonaliserat.
Huvudpersonen har ett namn som betyder att hon ska vara nöjd och inte längta efter ett annat liv. Hur påverkar det henne? När du blir munk byter du namn och väljer ett nytt namn. Många väljer då namnet Mãn, för att visa att de är nöjda med sitt liv och inte har några önskningar kvar. Den vietnamesiska kulturen handlar mycket om att vara nöjd och acceptera det liv man fått.
Thúy talar om hur det var då Vietnam öppnades för turister och hur överraskade amerikaner som reste dit var över att de blev så väl behandlade och att det inte fanns någon bitterhet hos det vietnamesiska folket. Det handlar om att leva i nuet. Att inte fastna i det förflutna och inte fundera över framtiden. Det som har hänt är överspelat och ingenting man ska rota i. Man accepterar helt enkelt situationen som den är och ifrågasätter ingenting.
Thúy berättar att hon skrivit en stor del av Mãn på flygplatser, på en dålig dator utan word. Hennes bok är skriven i Gmail. Mail är hennes grej. “Varje gång jag läser en vacker passage i en bok mailar jag det till alla mina vänner,” berättar hon. Många av citaten finns i Mãn.
Thúy berättar om hur hon ser ord som något tredimensionellt. I sitt inre går hon runt ett ord för att se alla sidor. Översättarutbildningen har gett henne ett speciellt sätt att se språket på. Juridiken har gett henne detaljerna och förmågan att ta bort allt det onödiga. Alla ord är viktiga och betydelsebärande. Hennes bok är skriven på franska, men på ett vietnamesiskt sätt.
Matlagningen har lärt henne att använda sina sinnen och att inte alltid springa genom livet. Det går inte att skynda på ett recept och även skrivandet har fått henne att faktiskt sitta still. Hennes autistiska barn har också lärt henne att använda alla sinnen, då detaljerna är så viktiga honom. Hon tränar på att försöka se allt med hans ögon och försöka förstå om han inte äter pga formen, färgen, temperaturen eller något annat.
När Thúy skriver strävar hon efter att orden ska vara lätta som en fjäder eller en försiktig smekning. Hon vill lämna en känsla hos läsaren. Orden ska vara precisa, men som ånga, eller ett klädesplagg utan sömmar. Man kan inte se allt jobb som ligger bakom texten, eller att hon faktiskt kan tillbringa en hel dag för att hitta det perfekta ordet. Bland annat sökte hon länge efter ett vackert ord för triangeln under hakan. Hon ringde läkare och språkvetare, men hittade bara fula ord. Nu måste jag se vad ordet blev till slut. Ett ord som blixtförälskad hittade hon inte heller, då vietnameser inte blir förälskade på det sättet. Det går långsamt och någon “stjäl ens själ”. Däremot skedde det då Thúys morfar träffade hennes mormor, så då hade hon historien, men fortfarande inte ordet.
Kim Thúy har fått flera kulturer gratis och behåller dem alla. Hon är som en cocktail, säger hon. När den väl är blandad går ingredienserna inte att separera. Hon går snabbare än vietnameser, troligen pga att det är kallt i Kanada, men varmt i Vietnam. Hon gestikulerar också mer, räknar på vietnamesiska, men tänker på franska. Hon kan inte tänka på vietnamesiska, då t.ex. känslor inte verbaliseras. Du lagar mat för att visa kärlek, eller trösta, man pratar inte om känslor eller frågar någon hur de mår. Själv strök hon sin mans skjortor för att visa kärlek, det var otroligt viktigt för henne, men nu gör hon det inte längre. Han tar sina skjortor till kemtvätten, för att hon inte skulle lägga dyrbar tid på att stryka.
Ordlistorna i marginalerna kom efter att boken var skriven. Den löpande texten delades upp i stycken och från varje stycke kom ett signifikant ord som hon bestämde tillsammans med sin förläggare. Meningen var att det skulle vara lätt och inte störa läsningen. Det var grafiskt intressant att få visa hur de vietnamesiska orden ser ut. Många tror att vietnamesiska skrivs med tecken, likt kinesiskan, men så är det inte.
Innan Thúy skrev Ru hade hon inte skrivit något alls, mer än julkort och några noveller på High School. Kanske vad det därför som hon skrev Ru av misstag. Hon inspirerades av Marguerite Duras och hennes sätt att skriva. Skrattande berättar Thúy att hon nu måste undvika Duras romaner för att inte börja prata som Duras skriver eller bli helt besatt. Böckerna finns hemma, men på en hylla hon inte når upp till. Duras bild av Vietnamn gjorde också att Thúyblev förälskat i landet hon föddes i. Jag har aldrig läst något av Duras, men om hennes böcker liknar Thúys vill jag definitivt läsa.
________________________________
Texten publicerades ursprungligen 22 oktober 2013 på Litteraturmagasinet.