Jag är Lotta och har en liten sådan också

Lyran frågar vilken av Astrid Lindgrens karaktärer vi är och jag identifierar mig helt klart mest med Lotta på Bråkmakargatan. När jag var lite var jag kanske lite för feg för att riktigt var det, men det blir bara värre med åldern. Däremot pillade jag in en ärta, i form av en datumlapp från en kalender, i näsan som barn och Lisabet är inte direkt olik Lotta. Ofta fastnade jag kanske i att vara den duktiga storasystern, men lika ofta blev jag precis lika arg och barnsligt envis som Lotta. Eller blev förresten. Snarare blir.

Just det här att bestämma sig för något, bra eller dåligt, känner jag igen hos Lotta. Hennes syster försöker få henne att ta medicin genom att bestämma sig för det och sedan ta den, medan Lotta själv talar om att hon bestämmer sig för att inte ta den och sedan tar hon den inte. Dessutom hävdar hon med en dåres envishet att hennes Bamsen är en grisbjörn. Det är liksom ingen idé att göra något åt det. Just envisheten har vi gemensamt, även om jag inte direkt drar runt på för stora cyklar rent bokstavligt, gör jag det inte sällan bildligt.

Går något fel drar Lotta till Tant Berg. Jag skulle inte rymma på riktigt längre, men känner spontant för det ganska ofta. Att bara dra och slippa ta tag i saker som är jobbiga. Min son har slutat också, i princip, men vår lilla mini-Lotta vandrade ofta i väg i kalsonger, med en liten rosa ryggsäck på ryggen och var helt bestämd med att flytta till grannarna lite längre ner på gatan. Det är inte direkt trevligt att försöka fly problemen, men ganska mänskligt och tyvärr är jag väldigt lik Lotta i det här avseendet. Också.