Igår läste jag Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift för mina elever. En text som börjar ganska sansat, kanske känns den till och med seriös på grund av sitt vetenskapliga språk. Det här verkar vara en person som vet vad han talar om. Och sedan börjar det spåra ur mer och mer. En elev rycker till, en annan verkar fundera över vad hen egentligen lyssnar till, någon utbrister ett ”men vad är det här”. Det Swift föreslår i sin text är en lösning på problemet med fattiga barn och faktiskt också med aborter och skam. Samtidigt kommer också köttbristen i Storbritannien att lösas. En win-win-situation alltså. Det är bara det att hans anspråkslösa förslag går ut på att slakta spädbarnen och anvädna dem som söndagsstek hos de rika.
Vi slaktar inga barn bokstavligen i Sverige idag, men vår ovilja att hjälpa barn som behöver vår hjälp är en indirekt slakt. Inte papister, som i Swifts text, men texten är skrämmande aktuell. Det är ingenting att vara stolt över.