Geir Gulliksen på Stadsbiblioteket

Jag är mitt i Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap och älskar den. Ikväll samtalade han med Jessica Schiefauer på Internationell författarscen i Göteborg och jag skyndade dit från frisören för att inte missa det hela. När det nu faktiskt händer något nära hem kan jag ju inte missa det.

Boken handlar om Timmy och Jon, som har ett bra äktenskap tills Timmy tycker sig bli lyckligare tillsammans med någon annan. Det verkar i alla fall så. Jag har inte läst till slutet, men att det tagit slut vet vi redan de första sidorna. Fram tills dess verkar de ha det bra. I alla fall ser Jon det så. Men hade de det verkligen så bra, frågar Schiefauer, är de verkligen ett lyckligt par? Det tänkte Gulliksen när han började skriva. Att Jon och Timmy var ett lyckligt par, men under skrivandets gång blev även han osäker. John lämnade ett förhållande för Timmy. Han skilde sig från sitt barn. Då hade han kontroll. Det har han inte nu. Att lämna ett barn för en ny kärlek är något stort. Det gäller att det är värt det och Gulliksen tänkte att det måste varit så för Jon. Att det var värt det. Nu ser han sin kärlek glida ifrån honom och han riskerar att bli lämnad, precis som hans första barns mamma önskade. En profetia som kanske blir självuppfyllande.

Gulliksen menar att Jon är rädd och att rädslan driver honom mer än kärleken. Han är så rädd att Timmy ska lämna honom att får därför kämpa mot sin svartsjuka, för svartsjuk vill han inte vara. Han försöker vända svartsjukan till en slags generositet där han säger till Timmy att hon får göra vad hon vill och faktiskt ger henne en puff, den puff som leder till otroheten. Samtidigt är det väl inte möjligt att förälska sig i någon om man inte saknar något i den man lever med. Eller går det?

Barnens perspektiv finns också i boken, men det har jag faktiskt inte läst om ännu. Jag borde verkligen ha läst ut boken innan samtalet, då det blir lite spoilers. Å andra sidan spelar det ingen roll, då det inte är någon spänningsroman Gulliksen skrivit. Mycket bygger dessutom på språket. Hur han berättar, inte vad han berättar.

I den ena scenen där ett barn står i centrum finns en häst och det var faktiskt den hästen som gjorde att Harald, mannen som Timmy förälskar sig, blev just ridlärare. Hästen behövde nämligen ta plats i boken. Hittills står barnen inte alls i centrum, så långt jag läst. Bara den äldsta dottern, som sitter i barnvagnen när Jon träffar Timmy. De korta ögonblicksbilderna där hon finns med väckte stora känslor hos mig. Ännu mer kändes det kanske i den scen där barnets mamma möter Jon och Timmy på stan, när de kör hennes barn. Jag hade blivit helt tokig.

När ett äktenskap går sönder är det så mycket som går sönder för så många, påpekar Schiefauer och menar att greppet att låta barnen komma till tals gör att det blir så mycket tydligare. Det blir tydligt i den här boken att det är den som blir lämnar som behöver förstå och därför behöver tala. Jon kan inte förstå och vill veta varför det som har skett faktiskt skedde. Han behöver avslut och får det inte. Den som går vidare vill helst inte prata alls, precis som han kände när han själv var den som lämnade. Då hade han inte mer att säga än att han träffat någon annan, som han hellre vill vara med. Gulliksen ville få fram konflikten mellan ömhet och ilska och den blir så tydlig i de olika öden som beskrivs i denna tunna bok, med ett gigantiskt innehåll.

Tydligen har det varit en debatt kring boken och då bland annat om könsrollerna. Många har sett Jon som en svag man, något som kanske handlar mer om att försöka vara en motpol till Timmy än något annat, men det är å andra sidan min tolkning. Kanske är han svag, säger Gulliksen, eller så handlar det om att han kommer i en position där han inte kan göra annat än att låta henne gå, för att sedan hoppas att hon ska väja att stanna. Det kan göra honom ynklig, eller  är det tvärt om, menar Gulliksen. Kanske reagerar läsarna mer för att det handlar om en man. Hade en kvinna gjort detsamma så hade vi troligen inte sett henne som ynklig, säger han. Där kan jag inte hålla med om ordvalet. Snarare skulle jag kalla henne förtryckt. Betyder det att Jon är förtryckt? Handlar det om att den som tar hand om huset automatiskt blir den som står kvar, medan den som är ute i världen kan röra sig bort. Att perspektivet bytts är intressant. Ännu mer intressant är det att en man, som liksom Jon, faktiskt vet hur man viker kläder verkar provocera. Det verkar som att den starke mannen inte ska ha koll hemma och det är inte alls manligt att inte veta vad som händer i vardagen.

Jag tycker väldigt mycket om Jessica Schiefauer, men hade jag inte gjort det hade jag kanske blivit irriterad under det här samtalet. Det är tydligt att hon älskar boken och hon bubblar verkligen över att tankar och känslor kring den. Charmigt på många sätt, men det blir också lite märkligt. Hon pratar mycket och försöker nästan förklara boken för Gulliksen, som faktiskt är den som skrivit boken. Han skojar lite om det, om att han fått boken tolkad på ett nytt, rätt sätt. Samtidigt verkar han lite illa till mods. Ibland kommer han dock vidare och det är tur. Om boken är en dans mellan Jon och Timmy, så är samtalet en dans mellan Schiefauer och Gulliksen, men jag tycker nog att hon för allt för mycket. Ofta ger hon oss sin tolkning av boken, istället för att låta Gulliksen själv prata. Hon frågar inte, hon påstår. Det är lite synd, då det ibland hämmar Gulliksen, men det är ändå så att Schiefauer är påläst och har en hel del att tillföra. När de riktigt kommer loss blir det också ett trevligt samtal.

Avslutningsvis talar de om idealet att leva i ett monogamt förhållande. Gulliksen, som är gift för tredje gången, menar att det är en förutsättning för ett förhållande att ens starta om man inte tänker att det ska hålla för evigt.  Han säger också att det är viktigt att behovet att få bekräftelse  från andra inte finns om du vill fortsätta att vara gift. Det talar emot att bokens huvudpersoner var lyckliga.

Jag lämnade Stadsbiblioteket med många tankar i huvudet och en stor längtan efter att läsa ut Berättelse om ett äktenskap. Det ska jag göra nu.