Hundra svenska barnboksförfattare skriver idag på Svt Debatt om att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Det är det enda mänskliga och vettiga beslutet. I dagens Sverige verkar dock empatin för människor som behöver skydd helt ha försvunnit.
När vår justitie- och integrationsminister Morgon Johansson menar att de stängda gränserna och de många utvisningar som nu genomförs visar att vi har kontroll vill jag bara skrika att nej, det har vi inte. Sanningen är den att vi tappat greppet fullständigt. När en minister som företräder Socialdemokraterna använder högerpopulistisk retorik och raljerar över att vi inte kan ”ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar” och det gör mig så vansinnigt besviken. Faktiskt börjar jag tappa hoppet om mänskligheten. Tilläggas skall att Afghanistan inte ens ligger i Mellanöstern och definitionen av ”alla” definitivt är galen.
Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet springer så fort de kan högerut, förflyttar sig SD ännu mer ut i ytterst grumliga vatten. Där ägnar sig ledande politiker, som sitter i riksdagen, åt att mobba en 15-åring utifrån hans utseende. Rasismen minskar inte för att alla partier försöker överträffa varandra i omänskliga uttalanden och beslut, snarare gör det den rumsren. Diskussionerna i sociala medier om människor som råkar vara födda i ett annat land än Sverige, som haft oturen att drabbas av krig och förföljelse är så hatisk att jag blir mörkrädd. Det är så många som verkar ha glömt bort att det är människor vi talar om. Inte konstigt, då våra politiker gjort detsamma.
I år arbetar jag inte så mycket på Språkintroduktion som jag gjorde förra året, men jag undervisar i engelska och känner de flesta eleverna. Under de senaste 1,5 åren har ett hundratal av dessa tonåringar, som Morgan Johansson vill utvisa, passerat just vår gymnasieskolan. Av dem ska jag erkänna att jag funderat över åldern på en handfull. De övriga är som vilka gymnasieelever som helst, förutom att de kommit från ett helvete och äntligen fått chans till ett liv i fred och frihet. Nu sitter personalen på Migrationsverket och skriver upp åldern på den ena efter den andra utan någon som helst vetenskaplig kontroll. Sedan tidigare dömer många läkare ut de metoder för åldersbestämning som finns och nu verkar ”lösningen” bli att helt strunta i medicinsk åldersbestämning och bara kasta ett öga på en människa, för att sedan förstöra dennes liv. Det är så oetiskt att jag inte vet var jag ska börja.
Vi befinner oss i en systemkollaps. De värderingar som jag ser som svenska, de som handlar om solidaritet och medmänsklighet, är på väg att försvinna. Istället är det egoism och hat som tillåts ta över. I sin bok De fördrivna, skriver Negar Naseh om den så kallade vita melankolin, där vi på något konstigt sätt på allvar hävdar att det är oss det är mest synd om, inte de som faktiskt flyr för sina liv. Det blir knöligt för oss med gränskontroller, kommunerna behöver äntligen få tummen ur att bygga bostäder, men de har inte varit förberedda och många väljer att skylla allt som är fel i samhället på människor som kommer hit. När mer än 60 miljoner människor befinner sig på flykt, väljer vi att stänga gränserna för att rädda oss själva. Vi som har det så bra som många människor bara kan drömma om. Vi råkade födas just här, just nu. Det är en gåva vi fått och ingenting vi förtjänat.
Lena Melin skriver om eftervärldens syn på det som sker just nu i Sverige och i världen. Vi kan inte hjälpa alla här och vi gör det inte. Det är lika sannolikt att ”alla Mellanösterns tonårspojkar” kommer hit, som att 10 000 tyska bögar skulle göra det när vi gick med i EU. Jag kan inte acceptera, eller ursäkta, men förstå att politiker från SD driver frågan om stängda gränser, godtyckliga åldersbestämningar och utvisningar av ungdomar till en oviss framtid, men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet, två partier som säger sig stå på den svages sida gör samma sak har det definitivt gått för långt. Olof Palme hade skämts om han sett sitt parti idag. Jag gör det utan tvekan.
Tack för ett bra och viktigt i lägg. Jag kan inte annat än hålla med i allt du skriver. Jag blir så vansinnigt ledsen och arg.
Det är väldigt synd att de som är emot att hjälpa andra är de som får sätta agendan.
Även Olof Palme var för en reglerad invandring. Som jag har förstått det står alla riksdagens partier, även Miljöpartier, Centern och Vänsterpartiet, bakom en reglerad invandring. Det innebär gränsdragningar. Givetvis innebär det också grym besvikelse för en hel massa människor som vid dessa gränsdragningar inte bedöms ha asylskäl. Hur ska det hanteras? Det skulle aldrig falla mig in att rösta på SD, för jag tror inte på deras förmåga till politiska lösningar. Men jag tror heller inte på att praktisk och långsiktig politik kan bedrivas utifrån känslor och ett uppskruvat debattläge, vilket jag nog uppfattar har varit ett problem under de senaste åren, med kulmen förra hösten.
Det handlar inte om att invandringen inte ska kunna regleras alls, men vi kan inte låta myndigheter leka med människors liv. Som det går till nu utvisas unga människor med ursäkten att de är äldre än de uppgett, trots att ingen korrekt undersökning gjorts. Har de papper inga papper hänvisas det till att de måste ha sådana, men finns papper hävdas de att de inte gäller. Det är systemkollaps för mig. Att väldigt många kommer samtidigt, som förra hösten var bevisligen inte bra, men att alternativet är att stänga i princip helt, är lika galet. Det är en debatt helt utan mellanlägen och människor som är bra mycket mer utsatta än de flesta som bor i Sverige är de som kommer i kläm.
Bra och klokt skrivet. Det är så fruktansvärt hur den flyktingkris som engagerade näst intill alla när bilden av den lille pojken på stranden spreds, nu i en handvändning har förvandlats till mottagarländernas kris.
JA! JA! JA! EXAKT SÅHÄR.