Det är natten

I sin korta, men innehållsrika essä Det är natten, med underrubriken Författaren och den som skriver, funderar Karolina Ramqvist kring författarens kontroll över och förhållande till texten. Redan i inledningen slår hon fast att det är ”omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”. Essän handlar sedan om hur hon kämpar för att faktiskt lyckas göra det.

Ett annat dilemma är att faktiskt hinna skriva och att kunna se lägenheten som en arbetsplats. Att inte störas av smulor och stök, sådant som hör småbarnstiden till. Ramqvist skriver om hur hon under de fyra år sedan sonen föddes har skrivit två romaner och hur den roman hon trodde hon skulle skriva, den om otrohet, inte blivit av ännu.

Under läsningen av den text som Ramqvist skrivit, får vi läsa om hur en text kommer till. Den som hon ska använda för att komma undan samtalen och intervjuerna om skrivande. De som hon inte vet hur hon ska hantera. Hon svarar på frågor som brukar överrumpla henne, som ”Varför skriver du?” och beskriver hur den första bok hon skrev ödelade hennes liv. Det är stora ord, stor dramatik, men samtidigt en distanserad stillsamhet, som fyller sidorna. Jag tycker mycket om det.

I helgen ska jag lyssna till en rad författare som talar om sina böcker och jag ser fram emot det. Ännu mer spännande blir det dock om de faktiskt förflyttar sig från de konkreta boksidorna, till det mer allmängiltiga. Samtalen på just Stockholm Literature brukar vara intressanta. Klart är dock att jag i år kommer att ha Karolina Ramqvists ord i bakhuvudet och fundera över hur författarna på scenen har förberett sig för sina framträdanden.