Elisabeth Åsbrink var den som drog när jag valde att gå på det här samtalet. Hennes bok 1947 är vansinnigt bra.
Dorit Rabinyans senaste bok Borderlife är en kärlekshistoria mellan en judisk kvinna och en palestinsk man, som utspelar sig i New York. Den kommer ut på Norstdts 2018. Att just dessa två författare förs samman är inte så konstigt, då staten Israel och det som gjorde att den skapades just då och där är en viktig del av 1947 och även i Borderlife.
Finns det hopp i de två böckerna? Nja, säger Åsbrink då hon talar om Rabinyans bok, där kriget långt borta påverkar huvudpersonernas liv, trots att de befinner sig långt bort. Rabinyan berättar om hur hon skrivit en bok om dialog, när kriget blossade upp igen. Hon menade att det blev extra konstigt att boken kom ut just då och att den kanske skulle kännas osann. Istället blev det en bok som gav hopp till läsarna. Hon har sett bilder från fronten, där hennes bok finns med. Boken är kanske inte hoppfull, men har ändå gett hopp.
Året 1947 är ett av hopp och förtvivlan. Staten Isreal skapas officiellt 1948 och under 1947 befann sig Åsbrinks pappa i ett läger, tio år gammal i väntan på ett nytt liv. I Budapest fanns inget liv och mamman placerade honom på en plats där han kunde Palestina. Lägret var sionistiskt, icke-religiöst och socialistiskt, där de skulle förberedas för ett liv i en judisk stat. När modern dyker upp och erbjuder honom ett val mellan lägret och Budapest och två ungerska korvar gör att han väljer Buapest. Hade han stannat, skulle han rest med skeppet Exodus. Vad skulle hänt om han valt annorlunda? Vad hade hänt om andra val gjorts 1947? Åsbrink säger ändå att det som var hoppfullt 1947 och som hon kan sakna idag är fokuset på det allmänmänskliga och det vi har gemensamt, inte som idag på våra olikheter.
När Borderlife släpptes bannlystes den av utbildningsdepartementet, då boken ansågs uppmana till opassande relationer. Då hade den funnits i 18 månader och helt plötsligt sågs den som farlig för den israeliska identiteten. Rabinyan påpekar att bannlysningen säger mer om Israel idag än om hennes bok. Osäkerheten kring allt som har med dialog att göra är tydlig. Det blir enklare att hålla fast vid den synen om motståndaren demoniseras. I den här boken är motståndaren istället en verklig person, som det går att ha en relation med. Den är inte farlig. Den är mänsklig. Ska det någonsin bli en lösning för människorna i Israel måste de två sidorna börja erkänna varandra i alla fall rent personligt.
Åsbrink talar om huvudpersonens rädsla inför kärleken, som liknar den som utbildningsdepartementet ger uttryck för. Svårigheten finns, säger Rabinyan och även rädslan. Det handlar om rädslan för att kontrolleras av fienden, att bli av med sina unika gener. Det gör att en kärlek som boken beskriver ger huvudpersonen en identitetskris. Hon hade hellre velat älska någon annan. Boken är i första hand en bok om identitet, inte om kärlek. Vem är jag och tänk om, är två frågor som hör ihop, säger Rabinyan. Tänk om din pappa kommit till Israel, säger hon till Åsbrink, då hade det kanske varit du som varit den israeliska författaren som varit hitbjuden för att tala om sin bok i Sverige.
Åsbrinks pappa kom istället till Sverige som flykting som tjugoåring. Alltså tio år efter 1947. Sedan dess har han bara sett framåt, medan Åsbrink själv tittar bakåt. Varför är du så besatt av det förgångna, brukar hennes pappa fråga och visst handlar det om att kompensera för det hon aldrig fått veta. Hennes pappa har självklart påverkats av sin traumatiska barndom. Av krig, svält och flykt. Han skrev ett brev till henne då hon fyllde tio med en mening, som fastnat i henne, ”tyck aldrig synd om dig själv”. Att vara ett offer hade ingen plats i faderns liv, han fokuserade på framtiden.
Rabinyan talar om sitt ”tänk om” som handlar om hur hon växte upp i ett bra område. Hon fick veta att hennes föräldrar var nära att köpa en lägenhet i ett helt annat område, vilket hade gett henne ett helt annat liv. Hennes identitet formades av platsen där hon växte upp, i en lägenhet som kostade nästan detsamma, men var något helt annat. Fadern menade att det inte hade inte spelat någon roll. Hon hade ändå varit hans dotter. Frågan är vad som påverkar mest.
Åsbrink berättar om ett annat ”tänk om”, då hennes bok Och i Wienerwald står träden kvar, som nästan blev översatt till hebreiska. Mannen som ville översätta dem blev dock sparkad, då han sagt nej till 50 shades of Grey. Det blev alltså ingen översättning, men Åsbrink konstaterar att han i alla fall hade bra smak.
Jag konstaterar att läslistan just blivit ännu längre, då Borderlife låter riktigt bra, men jag lyckas inte hitta den. Får leta runt här på Moderna Museet.