Ngugi wa Thiong’o och Sjón

I avdelningen författaren jag tänkt läsa och ännu inte läst kvalar dessa två herrar in. Den där läslistan är oändlig, som ni vet. Någon gång skulle jag vilja ha ett läsprov som sträcker över minst ett år. 

Samtalet ska handla om muntlig berättartradition i två väldigt olika länder, Kenya och Island. Det är inte första gången dessa män möts och Sjôn berättar hur Ngugi wa Thiong’o just läst de isländska sagorna när de träffades i London. Han hade en Ng köpt en massa översättningar av sagorna i en bokaffär i Oxford och talar nu om hur sagorna ökade hans fantasivärld. Vi är stolta över dem, säger Sjón, men de kan också vara en börda. De är jorden vi går på och ibland vill man hoppa av, säger han.  Viktigt är det att se de isländska sagorna som en del av en universell litteraturvärld som är för alla. Ni måste alla läsa Njals saga, säger han. 

Sjôn talar om fattigdomen som maktövertagandet av Norge och Danmark ledde till. Det gör att de riktigt gamla byggnaderna saknas, förutom det gamla parlamentet, som fanns även i sagan. Det är naturen som kanske påverkar mest. Thiong’o talar om hur amerikanerna tränade på Island, inför sina månfärder. 

De isländska sagorna har haft stor betydelse för det isländska språket, menar Sjón. De skrevs i en tid,  då det mesta skrevs på latin och även om de kommer från en muntlig tradition är det faktum att de skrevs ner mycket viktigt. Thiong’o talar om den muntliga traditionen i sitt hemland och hur han hörde historier varje kväll på sitt eget språk. Historierna höll dem levande och kolonialmakterna brydde sig inte om det muntliga. Även idag berättas historier, säger han. Alla som är här idag har en berättelse om ett möte mellan två författare att dela med oss av till andra. Det kommer även jag göra, trots att jag nu använder det skrivna ordet för att dela den. 

Mahabharata, som skrivits på sanskrit tillhör också dem muntliga traditionen, säger Thiong’o och det är tydligt i denna text att naturen är levande. Detsamma finns i de isländska sagorna, liksom i de grekiska myterna. Floderna, bergen och allt annat i naturen är levande. Myterna innehållet naturen och en rad metamorfoser, där det mänskliga blivit en del av naturen. Det är dock viktigt att inse att naturen kan klara sig bra utan oss, men att vi inte kan klara oss utan den, säger Thiong’o och det är  ett perspektiv vi borde tänka på mer. Naturen har makt över oss. 

Sjón berättar om hur myterna är en del av hans skrivande. Även i böcker där det kanske inte är uppenbart, som att namnen i senaste boken hörde ihop med solen och månen. Han undrar hur myterna letar sig in i Thiong’os texter, om det är medvetet eller inte. Att landskapet är en del av texterna är helt naturligt, menar Thiong’o. Eftersom han vuxit upp med myter om naturen blir de en del av litteraturen, kanske omedvetet, eller snarare oundvikligt. Det kan till exempel handla om att sätta namn på naturen, som en flod i den senaste boken som fått ett namn som betyder ”hela mig”. Samtidigt delar en flod upp världen på sina två sidor. Det blir en symbol i sig. 

Slutligen talar de om språk. Hur det bor drygt 300 000 människor på Island, men att de ändå räknas. Stammar i Afrika innehåller väldigt många fler, men kallas ändå stam, vilket är en förolämpning. Varför skulle det då inte kunna finnas stor litteratur på till exempel zulu? Är det inte jobbigt med så många språk i Afrika, säger många, vore det inte bättre att ha ett gemensamt språk som enar er? Jo, kanske, säger Thiong’o, men måste det vara engelska? Många afrikanska språk är stora, större än många europeiska, ändå har de ingen status. Visst är det så, säger Sjón, att en direktöversättning från kikuyu till isländska skulle göra något även för det isländska språket. 

Precis som i sitt inledande tal, hyllar Thiong’o översättningar och översättare, som gör att vi kan  veta så mycket mer än vi vad vi hade kunnat om vi endast läst på originalspråk.