Dags för ord på S denna gnistrande höstdag.
Självklart saklig men samtidigt poetisk och vacker är 1947 av Elisabeth Åsbrink. En av årets läsupplevelser för min del.
En författare som skriver intressant om vår samtid är Niklas Orrenius. Jag beundrar verkligen honom för sin kamp mot extremism och för demokrati. Senaste boken heter Skotten i Köpenhamn och handlar om bland annat Lars Vilks, extremism och vilka gränser som kan finnas för yttandefrihet. Om de ens ska finnas. Den står helt klart på min läslista.
En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina är en självbiografi som ordet skriva självklart kan kopplas ihop med, på många sätt. Riktigt bra och väldigt viktig.
I Mamma är bara lite trött av Sara Beischer vill huvudpersonen bara sova. Beischer har skrivit en mycket stark och obehaglig skildring av vägen in i total utbrändhet och försöken att komma tillbaka.
En riktigt söt liten bok är Anna and the French kiss av Stephanie Perkins. Det är en riktigt härlig berättelse om den första, stora kärleken. Modernista har gett ut den på svenska och då heter den Anna och den franska kyssen.
Frågan om yttrandefriheten och dess gränser är väldigt intressant. Ska vi bara ha yttrandefrihet när det gäller saker som vi alla är överens om eller innebär yttrandefrihet även att man måste tolerera att andra åsikter än ens egna förs fram? Jag hävdar det senare. Vi ska inte begränsa vår yttrandefrihet av rädsla för att någon blir kränkt. Om det exempelvis är förbjudet att ”häda”, så råder inte yttrandefrihet.
Jag håller med i grunden. Vilks t.ex. måste få göra den konst han vill och han ska inte hotas. När yttrandefriheten blir hat och hot som skadar människor eller grupper är jag mer tveksam. Vems rätt är viktigast? Den som spyr ur sig osanningar, eller den som utsätts? Egentligen är det lätt, allt ska få yttras, men är det så enkelt egentligen? Jag tycker att många gömmer sig bakom yttrandefriheten för att få lov att göra de mest vidriga saker. Då handlar det inte längre om att få ha vilka åsikter som helst, för det får man, men någonstans går gränsen ändå. Oklart var.
Jag försvarar rätten att säga nästan vad som helst (finns ju undantag, exempelvis förtal). Däremot måste jag inte utnyttja min yttrandefrihet 24 timmar om dygnet,
Det bekymrar mig dock när yttrandefrihet i Sverige innebär att Jesus kan framställas som läderbög och det applåderas, medan samma personer tycker att Vilks ska sluta avbilda Muhammed som rondellhund.
Tänk så fattig vår litteratur och annan kultur skulle ha varit om ingen konstnär vågade/fick vara provokativ.
Gustaf Fröding åtalades för sin dikt En midsommardröm. De sedesamma kände sig provocerade.
På samma sätt som jag anser mig ha rätt att säga att jag hoppas Färjestad tar SM-guld utan att bli ihjälslagen av Djurgårdssupportrar, måste jag ha rätt att säga att Muhammed var en hund utan att mördad av militanta islamister. Samma islamister som för övrigt säger att judar är apor och svin.
Håller med om såväl läderbögar som rondellhundar. Däremot mår jag dåligt när oskyldiga människor hängs ut, som grundskoleleven som diskuterade skola med Fridolin och sedan utsattes för en märklig hatkampanj. Då blir jag osäker på om det verkligen är en sådan yttrandefrihet vi vill ha.
några nya titlar för mej
häda kyrkan eller konungen, det fick man straff för i Sverige, allvarliga brott. Strindberg råkade ut för det.