Det är tema rädslor på Kulturkollo och när jag tänker tillbaka på de gånger jag blivit som mest rädd finns alltid en eller båda mina kusiner med. Ja, jag har bara två, men de var å andra sidan en stor del av min barndom och min äldre kusin var något av en idol.
Till saken hör att jag var otroligt rädd och feg när jag var liten. Mamma berättar alltid om hur hon kunde släppa min på trottoaren till synes utan kontroll, då jag inte vågade gå ner för trottoarkanten. Frågan är om jag ens hade fått ett skrapsår som barn om jag inte hängt med mina kusiner. Jag minns hur jag sprang så att jag gjorde sönder min fina, nya byxdress. Allt för att hänga med de mycket snabbare kusinerna. Gränsen gick när de försökte få mig att klättra ner i en container, men jag vågade i alla fall kika över kanten. När jag hittade en bok om Rufsi, Tufsi och Tott fick jag dem att hämta den och jag sprang lycklig hem.
När jag var sex år hyrde vi ett hus i Frankrike och min äldre kusin läste böcker i serien Tre deckare av Robert Arthur. Han slog vad om att jag inte skulle våga läsa någon av dem. Det vågade jag egentligen inte heller, men självklart sa jag inte det utan körde på. Jag kommer inte ihåg vad Talande dödskallens gåta handlar om, men jag minns hur vansinnigt rädd jag var. Det blev ingen läsning kvällstid, utan bara mitt på dagen i solen.
Jag läste inte läskiga böcker och jag såg definitivt inget läskigt på TV. Förutom hos mina kusiner då. En serie som jag inte vågade se, men såg ändå var V som sändes när jag var sisådär 9 eller 10 år. Jag kan fortfarande se tungan hos bebisen som man vid första anblick trodde var helt normal. Ännu värre var det att se Liftaren med Rutger Hauer och det tog väldigt lång tid innan jag åt pommes frites efter det.
Frågan i veckans utmaning var egentligen hur rädslor hanteras. Jag hanterade dem genom att möta dem och det kanske var det bästa jag kunde göra. Hade jag inte haft mina kusiner, skulle jag kanske vara precis lika feg ännu. Nu är jag nästan det visserligen, men det hade kunnat vara värre.