Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är nominerad till årets Augustpris i kategorin Årets svenska barn- och ungdom. Den handlar om Mika och Margit som älskar varandra och träffas i smyg i trädgårdsskjulet. Inget konstigt med det kan tyckas. Det är bara det att de är syskon. Biologiska syskon. Deras kärlek tillhör inte de kärlekar som anses vackra. Inte ens de som påstår att all kärlek är vacker, skulle tycka så.
Efter studenten försöker Mika bryta. Han ger sig iväg för att göra lumpen och Margit vet inte riktigt hur hon ska leva vidare. Några veckor innan hon ska ta studenten drar hon till Malmö och lämnar sina totalt ovetande föräldrar. I Malmö får hon hyra ett rum i en lägenhet där kompisarna Ina och Paco bor. Det är ett kort kontrakt på ett par månader, sedan ska huset rivas. Margit blir liksom dem en person som protesterar. Hon engagerar sig så mycket att hon nästan glömmer bort Mika, men hon inser också att hemligheten om deras kärlek aldrig får avslöjas. Ingen, inte ens de politiskt korrekta vänstervänner hon fått, skulle acceptera den.
Margit skapar något slags liv i Malmö och hon får ett jobb på kyrkogården, som hon faktiskt trivs med. Ormbunkslandet är en annorlunda utvecklingsroman, som innehåller många bra delar. Jag tycker om att läsa om Margits nya liv, om hennes vänskap med Ina och Paco, om jobbet på kyrkogården. Jag absolut älskar beskrivningen av hur hon och Paco bygger upp sin köksträdgård utanför huset som de ockuperar. Det hade räckt med det för att skapa en bra ungdomsroman. Faktiskt hade det blivit väldigt mycket bättre utan Mikas och Marits förhållande.
Incestdelen finns där, men mer i bakgrunden och jag kan tycka att det känns väldigt konstlat. Jag hade önskat att Bengtsson grävt lite mer i det, eller lämnat det helt. Nu tillför det inte mer än att möjligen chockera läsarna, men situationen avfärdas som ett opassande tonårsbeteende och inte så mycket mer. För mig hade läsningen blivit mer relevant och faktiskt minst lika nyskapande, om fokus legat än mer på den politiska kamp Margit blir en del av och den spirande kärleken mellan henne och Ina. Språkligt imponerar Elin Bengtsson och jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva. Innehållet blixtrar till ibland, men jag är som sagt inte helt övertygad.