I boken En nästan sann historia tar Mattias Edvardsson oss med till studentstaden Lund där Zackarias Levin börjar en kurs i litterärt skapande. Året är 1996. På kursen träffar han Betty, Adrian och Fredrik och de bildar ett lite udda gäng. De får också en speciell kontakt med läraren Li Karpe och den kände författaren Leo Stark. När Zach skriver om de övriga i klassen blir det tydligt att han både då och nu tycker att de är ganska menlösa och oviktiga. Han och de tre vännerna är däremot speciella. De har också ett ganska innehållsrikt och spännande studentliv, som förändras när Leo Stark försvinner spårlöst. Adrian sitter därefter åtta år fängelse för mord, trots att ingen kropp hittades.
Tolv år senare lämnar Zack Stockholm där förhållande med flickvännen och jobbet som journalist gått om inte käpprätt åt helvete, så inte långt ifrån. Han bosätter sig hos sin mamma och bestämmer sig för att skriva en roman om det som hände 1996 i Lund. I En nästan sann historia finns två parallella handlingar, en är nutiden när Zach intervjuar sina forna klasskamrater inför romanskrivandet och så själva romanen. Ett grepp som skulle ha kunnat bli rörigt, men Edvardsson låter oss få reda på det vi behöver om än i en ordning som ibland är frustrerande både för Zach och mig, men som helt klart funkar.
En nästan sann historia är aka-porr på hög nivå. På samma sätt som i Donna Tartts Den hemliga historien får vi redan från början veta att någon av huvudpersonerna är död och trots att böckerna är olika finns det en likhet i miljön och det slutna sällskapet som läser en speciell och eftertraktad kurs med en karismatisk lärare. Edvardsson bygger upp en på samma gång trovärdig och mystisk universitetsvärld som jag gärna befinner mig i. Greppet att låta historien berättas i den roman som skrivs av Zach är riktigt snyggt. Vi får flera gånger kommentarer från de andra inblandade som tyder på att Zachs berättelse inte alls är en korrekt bild av vad som hände. Han skriver en roman, som säger sig berätta sanningen om ett mord, men det är hans som styr vilken sanning vi som läsare ska få ta del av. Den här leken med sanningen gör En nästan sann historia väldigt intressant.
Det går inte att läsa En nästan sann historia utan att fundera över vem Leo Stark är. Han beskrivs som en riktig otrevlig typ och skulle egentligen kunna vara vilken gubbförfattare med stort ego som helst. Klas Östergren ligger nära till hands ska sägas, men precis som i fallet med Zacks sanning, eller brist därpå, kommer vi väl aldrig få veta sanningen om Leo Stark heller.
Om du, som jag, studerade under 90-talet och går igång på universitetsmiljöer kommer du att älska En nästan sann historia. Om du tycker om udda karaktärer som snurrar in sig i hemligheter och lögner kommer du att älska En nästan sann historia. Om du gillar välskrivna romaner med deckartwist kommer du att älska En nästan sann historia. Jag gjorde det.
Jag älskade den 🙂 En av de bästa jag läst i år.
Låter lovande med lite 90-talsnostalgi från universitetsvärlden. Reserverade den precis på bibblan.
Kul, hoppas du ska gilla!
Intressant, jag läste också den här i veckan som gick. Klas Östergren har jag alltid uppfattat som trevlig när jag har sett honom i intervjuer, så jag tänkte inte alls på honom i det här sammanhanget. Mer Ulf Lundell i så fall.
Många verkar ha tänkt på Lundell. Vet egentligen inte varför jag tänkte på Östergren. Kanske för att han ibland framstår som väldigt distanserad, vilket jag också tyckte om Stark. Tror inte direkt att Östergren ägnar sig åt skumma saker på fritiden, mer den troliga universitetskopplingen.