Kulturkollo har haft tema makt och vanmakt i veckan och jag skulle vilja anknyta till det innan veckan är över. Ganska ofta känner jag en stark maktlöshet över den utveckling som sker i världen. Att Trump blev president har knappast gjort det bättre. Min franske svåger menar att det franska valsystemet ska hindra Marie Le Pen att bli nästa vansinniga val och även om jag inte riktigt vågar tro på det hoppas jag verkligen att han har rätt. Tyvärr verkar högerpopulism vara mångas svar på alla frågor. Jag kan förstå att många känner en frustration över de ökade klyftorna i samhället, men inte att hatet kräver en syndabock. Inte heller förstår jag hur någon kan tro att Jimmie Åkessons enkla och många gånger osanna verklighetsbeskrivning kommer att göra Sverige till ett bättre samhälle.
Jag har hittat ett ljus i mörkret. Jag har hittat en grupp på Facebook som gemensamt kämpar för att motverka hatet och de förenklade förklaringsmodellerna i kommentarsfälten till olika artiklar. SD-svansen mobiliserar helt klart sina styrkor och det gör vi också. Tillsammans försöker vi vända reflexmässigt hat till eftertanke och härom dagen bevittnade jag hur en person som slängde ur sig en massa skit faktiskt fick vänliga och stöttande kommentarer som fick hen att vända. Ofta finns det en orsak till rädslan och hatet och det är orsaken vi måste göra något åt, istället för att i vår tur reflexmässigt bemöta hat med nedlåtande kommentarer. Sakligheten måste vinna och jag är glad över att vara en del av en rörelse som gör allt för att hatet ska minska. Gruppen Jag är här är mitt ljus i mörkret. De får mig att känna att jag inte är ensam och att vi tillsammans kan göra skillnad. Någon gång måste även SD:s väljare växa upp och inse att de är totalt lurade. Förhoppningsvis kan Trump bevisa att de som slänger sig med en massa lögner och propaganda, inte är så himla bra på att styra ett land.
Apropå missnöjesrörelser, som SD ändå är, tyckte jag att det var spännande att lyssna på Birgitta Jonsdottir i Skavlan. Jonsdottir är partiledare för det isländska missnöjespartiet Piratpartiet, som vinner fler och fler röster. ”Mycket av framgångarna för Piratpartiet är snarare en protest mot de etablerade partierna, än ett stöd för Piratpartiet.”, säger Eirikur Begmann, professor i statsvetenskap vid Bifrostuniversitetet. Istället för ett högerextremt missnöjesparti har Island gått en helt annan väg. Det är säkert inte perfekt det heller, men ganska uppfriskande ändå.