Liv Strömquists senaste bok heter Uppgång och fall och sätter på många sätt ord på den uppgivenhet och frustration som jag ofta känner. Just första kapitlet, som handlar om mindfulness, är kanske mest roligt. Jag fnissar lite åt en del knepigt, men inser också hur färgad jag är av min samtid. Jag försöker också leva i nuet och misslyckas nästan hela tiden. Vidare funderar Strömquist över varför så många tycker att Och världen skälvde av Ayn Rand är så mångas favoritbok. Det har jag också undrat ska erkännas, men jag har inte läst boken i fråga och självklart är det så att sammanfattningar inte ger en rättvis bild av en bok. Det står dock klart att det jag läst inte alls går ihop med mina värderingar. Annie Lööf gillar den däremot och jag kan tänka mig att Alice Teodorescu säkert älskar den. Bland moderaterna verkar den också vara populär enligt Strömquist, som ger en hel rad exempel på politiker från just M som lyfter fram Ayn Rand som en favorit.
Så till det som upprör mig mer, som vår tids totala oförmåga att se klass som en förklaringsmodell till vissa samhällsproblem. Arbetarklassen, om den ens definieras eller faktiskt finns, får bara medieutrymme i reality-TV där vi andra ska få se hur kassa och obildade de är. Hur de röker och inte kan hålla i sina pengar. Hur vi andra måste uppfostra dem. Är det inte rätt vidrigt när man tänker på det?
Klass är liksom ute. Istället tror allt för många på invandring som roten till precis allt som går fel i Sverige, Europa och USA. Det är när den så kallade goda vänstern ska uppfostra de här okunniga människorna som det lätt går fel. När en grupp definierar sig själva som goda och andra grupper som onda blir resultatet inte så bra. Det handlar om vi mot dom oavsett om de grupper som ställs mot varandra är ”svenskar” och ”invandrare” (eller ”asylanter” som just dessa grupper gillar att använda) eller den goda vänstern, som vet hur världen ska bli bättre, mot de ignoranta och obildade rasisterna. Det här, menar Strömquist, är en anledning till att det går så dåligt för vänstern. Nu menar hon säkert inte det SD-väljare definierar som vänstern, förlåt extremvänstern, som är alla partier utan det egna och möjligen KD och en och annan moderat, utan den goda vänstern. Den som inte riktigt finns representerad i något direkt parti, undantaget möjligen V och som ibland blir lite väl självgod. De största problemen i samhället handlar kanske inte om hur vi korrekt ska benämna den som städar, utan om klassklyftor som hela tiden ökar. Jag håller med och jag skäms lite. Det är lätt att hamna i en visserligen viktig representationsdiskussion, men det finns större saker att kämpa för som t.ex. en mer inkluderande politik som inte är främlingsfientlig. Det är så himla lätt att bli en del av högerpopulismen. För att accepteras av SD krävs egentligen bara att du definierar dig som svensk, eller knappt det förresten, det räcker att vara arg på invandringspolitiken och hata muslimer.
Att utrota extrem rikedom är också en del av Strömquists agenda. Hon ägnar ett kapitel åt det och dessutom ett kapitel om Chris och hur det kommer sig att han föll för prinsessan Madeleine. Det finns hur många skäl som helst till det självklart och en hel del av dem handlar, enligt Strömquist, om pengar.
Uppgång och fall är på samma gång ett ganska spretigt seriealbum, som en helt logisk samling iakttagelser som bildar en helhet. Strömquist är seriös och rolig på samma gång, men den här gången gapskrattar jag inte som jag brukar. En del småfniss blir det, speciellt i kapitlet om Chris, men mest blir jag förbannad. Det är ett gott betyg.
Åsikten att man själv äger den objektiva sanningen medan ”de andra” är obildade eller oupplysta är nog en grund för en stor del av världens konflikter.
Det är dessutom synnerligen improduktivt. Om du märker att jag tycker att du är fullständigt korkad, så borde jag inte förvänta mig att du ska lyssna på vad jag säger.