Årets vinnare av Augustpriset

Fyra vinnare i fyra kategorier av Augustpriset presenterades idag. Först ut var Lilla Augustpriset, som gick till Sigrid Nikka för Då rallarrosen blommar, som beskrivs som en finstämd och lågmäld berättelse. Vinnaren i den här kategorin dyker ibland upp senare som ”riktig” författare. Bland de tidigare vinnarna märks till exempel Lyra Ekström Lindbäck, som fick Lilla Augustpriset 2008 och som nominerades till ”stora” Augustpriset 2014 för sin debutbok Ett så starkt ljus, samt Ester Roxberg som vann 2004 (samma år som Amanda Svensson nominerades), men ännu inte nominerats för det ”stora” priset, trots att jag tycker att hon förtjänade nomineringar för såväl Antiloper, som Min pappa Ann-Christin.

Årets svenska fackbok blev Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, som inte alls lockar mig måste jag erkänna. Varken Gutenberg eller Erasmus är personer jag är så nyfiken på och jag kommer mest troligt inte läsa Burtons bok om inte väldigt många börjar hylla den.

Årets svenska barn- och ungdomsbok gick däremot till en personlig favorit som jag följt länge, nämligen Ann-Helén Laestadius. Hennes Tio över ett utspelar sig i ett Kiruna som håller på att flyttas. Tidigare har hon skrivit flera böcker om Agnes som har en samisk mamma och funderar mycket över sitt samiska arv. Första boken Sms från Soppero har jag läst med många elever och kanske uppskattades den allra mest på språkintroduktion, där tankarna kring språk och identitet kändes igen.

Årets svenska skönlitterära bok blev Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som verkar udda, men som jag (nog) kommer att läsa. Jag är tillräckligt nyfiken på Wolffs författarskap för att läsa den, trots att den på pappret inte riktigt låter som en Linda-bok. Jag skyller på Ulrika Dahls introduktion och det faktum att en bok som vunnit såväl Augustpriset som SvD:s litteraturpris borde vara läsvärd.

Fyrtal i kvinnor alltså, så i år kanske jag kan drista mig att tro på den gamla klyschan att könet inte har någon betydelse.