Förra läsåret fick mina elever i trean skriva texter där de utredde hur konst och yttrandefrihet hör ihop, samt om det någon gång kunde vara rätt att begränsa en konstnärs verk. Finns det helt enkelt en gräns för yttrandefriheten som gäller även kulturen? Debatten är ständigt aktuell och jag kommer att köra något liknande i år, även nu med bland annat Lars Vilks och Elisabeth Ohlsson Wallin i fokus med lite nya perspektiv. Lars Vilks konstverk Nimis på Kullaberg har just brunnit igen och Elisabeth Ohlsson Wallin har skapat debatt med sitt nya verk Ack Sverige du bruna. Eleverna kommer också att få läsa delar av Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn, där yttrandefriheten problematiseras på ett mycket intressant sätt.
Niklas Orrenius har följt Lars Vilks och det är tydligt att hans liv begränsats av hot och hat. På samma sätt som många andra konstnärer, journalister och andra begränsas i dagens samhälle. De som skriker högst om yttrandefrihet för sig själva, tycker inte alltid att de som inte tycker som dem ska få säga sin mening. Det är en dubbelmoral som minst sagt oroar.
Jag kan ha åsikter om Vilks konst och tycker kanske att rondellhundarna var onödiga. Samtidigt innebär fri konst just fri konst. Att det länge fanns en blasfemiklausul i yttrandefrihetslaget visste jag dock inte och kanske ska en sådan finnas. Eller kanske inte. Jag är inte färdigtänkt, men jag tycker nog ändå att vi måste få göra konst om allt. Vad många hävdar är att Vilks sätt att sparka nedåt gör konsten sämre. Om det nu är att sparka nedåt vill säga. Här får vi kanske skilja på ett internationellt och ett nationellt perspektiv. Eller religion och individ.
Skotten i Köpenhamn är en intressant bok om Vilks, konst och extremism. Om det ansvar en konstnär kan sägas ha, eller inte ha. Är Vilks högerextrem för att hans anhängare ofta är det och för att han ofta väljer sällskap som tyder på det, eller är han bara nyfiken? Är det okej för ett museum att ställa ut Vilks rondellhundar som konst, eller betyder det att de också tar ställning? Det är inte lätt, då yttrandefrihet är komplext. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge och säkerligen återkomma till med jämna mellanrum.
Yttrandefriheten är inget värd om den bara handlar om att få yttra det som ingen förargas över. Märkligt nog är det ibland samma personer som hyllar det ”normbrytande” som helst skulle vilja att Vilks kunde sluta provocera. (Att jag sen tycker att Vilks konst är av låg kvalitet är en helt annan sak.)
Det är mycket som blir märkligt när det handlar om yttrandefrihet, då många vill ha den, men samtidigt styra den. Att någon ska behöva lever under hot för sina åsikter, eller som i Vilks fall, sin konst är obehagligt minst sagt.
Att se saker i ”långa perspektiv” gör det lättare att inte hetsa upp sig över andras åsikter och uttryck. En människa som begår massmord på grund av några skämtteckningar saknar totalt mental distans.
Vi tycks leva i en tid då allt fler människor — oavsett kulturell tillhörighet, religion eller politisk orientering — glömmer något mycket grundläggande: Förmågan att tänka abstrakt på en nivå som skiljer på tecken och verklighet.
”Magiskt tänkande” är att inte kunna skilja på abstrakt och konkret. En uppfattning om att ord eller bilder har makt över den fysiska världen, och därför är farliga. Självklart blir yttrandefrihet speciellt ”hotande” för den som tror att ord och bilder på något grumligt vis är det samma som verklighet.
Och detta fenomen kan inte skyllas på religiös eller politisk extremism. Det magiska tänkandets återkomst, tror jag, har att göra med hur våra sinnen just nu badar i sociala media och Internet nästan oavbrutet.
Vi stirrar så mycket på våra smarttelefoner att de blir vår mentala ”verklighet”, och våra mentala horisonter krymper till en slags ”global landsby” där allt händer ”nu”, och människor ständigt blir kränkta av ord och bilder som kunde avfärdas med en axelryckning.
Jag tror att liknande saker har hänt tidigare i historien när nya mediaformer uppkommit: Skrift, tryckpressen, radio, television, hemvideo, dataspel. Varje gång ett nytt medium kommer, ropar vissa på censur. (Minns ni den hysteriska debatten om ”videovåld” på 80-talet?)
Jag håller med, vi behöver se helheter. Sedan kan jag tycka att beteendet som många har att slänga ur sig vad som helst på sociala medier borde ge konsekvenser. Att hata sönder ungar som talar med skolministern i tv eller är lucia är inte något som yttrandefriheten borde innefatta. Det verkar dock vara rätt väg att gå att organisera även positiva kommentarsaktioner för att nå resultat. Inte färdigtänkt här heller, men visst vore självsanering det bästa.
Ett tydligt drag i dagens sociala media är att aktörer som verkar sakna samvete har ett visst övertag framför oss vanliga, som har en känsla för anständighet och inte säger vad som helst i offentligheten.
”Nättroll”, demagogiska politiker (t.ex. Trump) och diverse extremister ”tar för sig” i det offentliga rummet, hotar meningsmotståndare och skrämmer vettiga röster till tystnad. Det bekymrar mig…
Det bekymrar mig också! Trodde länge att det skulle vara självsanerande, men nu är jag inte så säker längre.