Dags att dra till Italien idag och hälsa på Anna och Francesca i det lilla samhället Piombino och området Via Stalingrado, långt bort från Toscanas turiststråk där mycket kretsar till det lokala stålverket. Flickorna är 13 år, det är sommar och de tillbringar den mesta tiden på stranden iklädda bikinis. De är flickor, som vill bli kvinnor och ägnar en hel del tid åt pojkar.
Silvia Avallone debuterade med Acciaio (Stål) 2010 och bjöd på en fantastisk läsupplevelse. Berättelsen om de två flickorna, som nästan är som en person, berörde mig verkligen. Det är soligt och varmt, men väldigt svart. Språket är vackert, men innehållet många gånger brutalt.
Stål är en skildring av vänskap, som på många sätt påminner om den i Min fantastiska väninna. Anna och Franceska är dock mer jämlika än flickorna i Elena Ferrantes bok. Jga tycker både mer om dem och även om Avallones sätt att skriva.
Av någon anledning har jag flera gånger påbörjat Marina Bellezza, Avallones andra bok, men inte fastnat. Kanske förtjänar den en rejäl sittning under den kommande ledigheten. Trots att jag inte är någon Italien-älskare, vill jag gärna återse landet genom litteraturen.
Stål är en fantastiskt bra bok (slår Ferrantes med hästlöngder om du frågar mig).
Tycker inte riktigt Ferrante spelar i samma division, men så har jag bara läst första delen visserligen.
Jag tyckte mycket om Stål men det har inte blivit av att jag läst hennes andra bok än. Jag har sett den på biblioteket men tänkt ”någon annan gång”. När och om det blir vet man aldrig!