Kanonkalendern del 15

Jag brukar säga att jag inte gillar noveller, men det är inte riktigt sant. Faktiskt tycker jag mycket om noveller, men jag tycker att det är svårt att läsa novellsamlingar. Troligen handlar den om att jag sällan har energi att ladda om mellan novellerna och det kan störa läsningen. Med det sagt så finns det novellsamlingar som jag verkligen tycker mycket om och den jag har valt för dagens inlägg är Den perfekte vännen av Jonas Karlsson. Som alla novellsamlingar finns det delar jag tycker om mer och andra jag tycker om mindre, men när det handlar om Jonas Karlsson brukar jag tycka om det mesta. Just nu läser vi hans God Jul i Kulturkollo läser och vi har alla konstaterat är det är något visst med Karlssons stillsamma och absurda humor.

Titelnoveller är en av mina favoriter i vilken en liten tillfällighet får ganska stora konsekvenser. Så är det ofta i Karlssons noveller. Här är det en person som inte erkänner att han faktiskt inte känner igen en annan person som beter sig som att de är vänner. Det snurras minst ett varv för mycket och blir till slut riktigt pinsamt. Samma sak är det i novellen Markus, där Markus ska sköja med en kompis och råkar låsa in sig i hans städskåp. Det blir inte så bra.

Min favorit är nog långnovellen Rummet, som handlar om en mycket annorlunda man som arbetar på någon svensk myndighet. Han tar sin tillflykt till ett rum som ingen annan har hittat. Faktiskt visar det sig att ingen annan kan se det vilket orsakar kalabalik på arbetsplatsen. Många upplever Björn som obehaglig och jag förstår dem. En spännande person att följa helt klart.

Det är utan tvekan något speciellt med Jonas Karlsson och hans texter, vilket gjorde det svårt att välja. Jag tycker nog ändå att Den perfekte vännen är bra att börja med. Absurd och tänkvärd, men inte riktigt så absurd som Spelreglerna. En bra uppvärming inför vad som komma skall alltså.