Kanonkalendern del 18

Jag väntade ganska länge med att läsa Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, trots att många hyllade. Hur bra kan ännu en bok om andra världskriget egentligen vara? Så fick jag till slut tummen ur och hjälp vad glad jag blev att jag läste.

Boken börjar och slutar på Miriams 85-årsdag, som infaller på midsommar. Hon väcks sv sin son Thomas hans fru Katarina, deras nu vuxna dotter Camilla och hennes lille son Sixten. Det är under frukosten, då Miriam får ett armband med inskriptionen ”Till Miriam på 85-årsdagen”, som hon uttalar de avslöjande orden ”jag heter inte Miriam”.

Vi får sedan följa med tillbaka till andra världskriget och träffa den romska flickan Malika, som befinner sig i Auschwitz tillsammans med sin lillebror Didi, som är en av doktor Mengeles försökskaniner och en kusin, som vi egentligen inte får veta så mycket om. De båda dör snart och Malika förflyttas till Ravensbrück. Det är när hennes klänning går sönder, som hon tar en klänning från en död flicka och förvandlas från Malika till Miriam Goldberg, en judinna som placeras i en barack med andra judinnor, varav flera från Norge.

Det är alltså Miriam som är den som kommer till Sverige för att börja ett nytt liv, inte Malika. Malika finns inte mer. En tillfällighet räddade henne, men förändrade också allt. Det är inte så att Malika planerar att ljuga, hon tar en klänning och ser en möjlighet om ett bättre liv. Flera gånger blir det också tydligt att det finns en skillnad mellan att vara rom och att vara judinna. Lägervakterna verkar ibland lite rädda för romerna, men hatar dem ändå, om än inte lika passionerat som de hatar judarna. Det är judarnas som räddas efter kriget. Som rom hade Malika aldrig nått Sverige.