Jag gillade en Man som heter Ove och jag gillade (gillar?) också Fredrik Backmans blogg, även om det nu var ett bra tag sedan jag läste den. Finns den ens längre? Däremot var jag inte överförtjust i de två böcker som följde. I år har jag dock återupptäckt Fredrik Backman genom den mycket fina Björnstad (som jag tror hade klarat sig bättre utan uppföljare) ett riktigt bra seminarium tillsammans med Erlend Loe på Bokmässan och nu senast den lilla kortromanen And every morning the way home gets longer and longer. En bok som bygger på en novell som tidigare publicerats på Backmans redan nämnda blogg och nu ges ut på engelska.
I den står en bänk i centrum, tillsammans med människorna som sitter på den. Inledningsvis är det en man och hans barnbarn Noah. Mannen är gammal och pojken liten. Så liten att hans fötter inte når ner till marken. Sedan dyker hon upp. Kvinnan som ser gammal ut, men som ändå är ung. Hon som han fick för lite tid med, trots att de fick både barn och barnbarn tillsammans. Mannen lever någonstans mellan dröm och verklighet och i drömmen finns hon kvar.
Sonen Ted var lik Noah. Både förtjusta i siffror och båda är små. Eller är Ted verkligen liten längre? Han som kallar mannen för pappa är en vuxen man, men på samma gång en liten pojke. Han går inte i skolan längre och kan inte prata med sin far om betyget på uppsatsen. Pojkarna, Ted och Noah är båda stora, trots att det en gång varit små och tiden gör den gamle mannen förvirrad.
På ett stillsamt sätt beskriver Fredrik Backman hur någon finns kvar, men ändå försvinner. Tiden är precis så komplicerad som den måste vara för den som är gammal och samtidigt ständigt försvinner bakåt i tiden. Den som inte längre vet om den som står framför är ett barn eller ett barnbarn. Om den som var älskad är ung eller gammal.
Jag tyckte mycket om And every morning the way home gets longer and longer. Det är en liten bok med stort innehåll och jag läser den med en klump i halsen.