Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt är en bok med vacker utsida och minst lika vackert innehåll. Delacourt presenterar fyra olika par, alla i olika stadier av sin kärlekssaga. Det är sommar, nationaldagen ska firas och det görs bäst på stranden i Le Touquet.
Louis är femton år och han är förälskad i Victoire, den vackraste flickan i världen. Hon är hans vän, men han vill mer. Det är svårt med vänskap och kärlek helt klart, för vänskapen prövas när Victoire börjar bli kvinna och inte ser på Louis på samma sättt längre. Istället springer Victoire ut i världen utan Louis och han kallar henne sin första olyckliga kärlek och den sista. Vad det betyder får vi inte veta. De unga tu flimrar förbi senare, men bara som hastigast i utkanten.
Den andra berättelsen handlar om Isabelle som just har blivit lämnat. Kärlekens vinter skulle man kunna tro, men det finns hopp om vår eller kanske sommar, när hennes första kärlek Jérôme dyker upp. Hon var femton när hon älskade honom, precis som Louis är nu. Själv har hon blivit 35 och har en son som är 9, men inte längre någon man. Hon och Jérôme firar nationaldagen, men när fyrverkerierna skjuts upp springer Isabelle på någon annan på stranden.
Monique är 55 år och trött på sitt tråkiga äktenskap. Även hon tar sig till Le Toquets och planerar för ett äventyr. Hon vill träffa någon som verkligen älskar henne och uppleva den stora kärleken en gång till. När hon träffar Robert får hon precis den chans hon önskar.
Rose och Pierre har levt ett liv fyllt av kärlek och nu befinner de sig på ålderns höst. De har varit tillsammans i femtio år och älskar varandra fortfarande lika mycket som de gjorde då de just träffats. Kanske ännu mer. De har gett varandra ett löfte att de ska fortsätta älska varandra livet ut och det löftet ska de göra allt för att hålla.
Kärlekens fyra årstider är en av de absolut vackraste böcker jag läst om kärlek. Som alltid när jag läser en fransk bok inser jag hur mycket jag älskar det babbligt och samtidigt lågmälda som är så vanligt i just franska böcker. Och så stranden, sommaren och firandet av 14 juli. Precis som jag vill ha det.