Nina Bouraouis ord smattrar fram i berättelsen om Marie, som kommer från Zürich, en stad hon hatar. Hon går på gymnasiet i Gockhausen och det hatar hon också. Faktiskt är det ganska mycket hon hatar, men Diane, henne älskar hon. Det är inte det att Marie inte försöker älska pojkar, för det gör hon, men det är ändå alltid Diane som vinner. Egentligen hade livet varit så mycket enklare om hon inte älskat flickor, det är hon mycket medveten om. Det är bara det att man inte kan välja vem som stjäl ens hjärta.
Marie är intensiv, eller hon blir i alla fall väldigt intensiv när hon beskrivs med Bouraouis korthuggna och nästan mantraliknande meningar. Orden tar oss runt i cirklar, för att illustrera hur Maries tankar rör sig. Ibland blir det nästan för mycket och då tar jag en paus. Om lycka är en riktigt bra bok, men den kräver sin läsare. Faktiskt blir jag nästan andfådd ibland, men det betyder inte att jag inte tycker om det jag läser. Tvärtom. Som alltid blir jag ytterst imponerat av hur mycket Bouraoui får sagt med förhållandevis få ord. Det finns få som kan skriva som hon.